Ur internationell synvinkel har det socialdemokratiska samhällsbygget i Sverige ofta betraktats som en utopisk förebild…
Än i dag är föreställningen om Sverige som ett socialistiskt eller nästan-socialistiskt land en inspirationskälla för progressiva krafter över hela världen.
Det finns fog för den bilden. Under nästan ett århundrade dominerade det socialdemokratiska partiet den svenska politiken och genomförde imponerande samhällsförändringar. Med början i en radikal kamp för rösträtt, bättre arbetsvillkor, kortare arbetsdagar och samhälleligt ansvar för gamla och sjuka kom partiet snart att fungera som huvudarkitekt för en storskalig utbyggnad av landets trygghets- och välfärdssystem.
Kulmen nåddes med 1970-talets reformer: Fyrtio timmars arbetsvecka, lagar om anställningsskydd och medbestämmande, liksom en rad progressiva reformer på jämställdhets- och familjepolitikens område. Den offentliga sektorn byggdes ut och socialförsäkringssystemen stärktes.
Med ett radikaliserat LO i ryggen kunde till och med ett krav på löntagarfonder – ytterst en plan för att överföra kontrollen av landets företag till fackföreningarna – lyftas upp på den politiska dagordningen…
Men sedan vände utvecklingen. Även om bilden av Sverige som ett unikt jämlikt välfärdsland lever kvar på många håll har klassklyftorna växt oavbrutet sedan 1980-talet. Anpassningen till den nyliberala världsordningen har varit nästan total, med dramatiska vågor av privatiseringar, avregleringar och utförsäljningar av gemensamma tillgångar. Inte sällan har Socialdemokraterna själva gått i spetsen för dessa tillbakarullningar av folkrörelsernas landvinningar.
Vad var det egentligen som hände? Det mest utvecklade svaret hittills ges i historikern Kjell Östbergs nyutkomna bok The Rise and Fall of Swedish Social Democracy (Verso, 2024). Här kartläggs den svenska socialdemokratins framgångar och motgångar från 1800-talet till i dag…
Det första temat är den förhärskande produktivismen. Redan under Hjalmar Brantings tid grundlades ett synsätt där ökad produktivitet blev nyckeln till sociala reformer. I stället för att ifrågasätta det privata ägandet av produktionsmedlen inriktades socialdemokratin mot att spela det kapitalistiska spelet bättre än kapitalisterna själva…
Denna strategi krävde dock samarbete med de borgerliga partierna och samförstånd med landets verkliga makthavare – de stora industrikapitalisterna. För att inte stöta sig med dessa samarbetspartners blev den socialdemokratiska ledningen tvungen att motarbeta mer radikala strömningar inom arbetarrörelsen och de andra folkrörelserna.
Strategin fungerade så länge tillväxten höll i sig, arbetarna var organiserade och högerpartierna var splittrade. Men så snart dessa faktorer förändrades påbörjades också socialdemokratins fall.
-Per-Anders Svärd, signerat i Arbetaren
Läs mer https://www.arbetaren.se/2024/07/30/socialdemokratin-maste-vaga-utmana-den-ekonomiska-makten/