Det är något lurt med frågan om kortare arbetstid. De flesta vill i dag hellre förkorta arbetstiden än få högre lön, 52 procent mot 42 procent. Ändå är det en icke-fråga i politiken. Och förut hade vi råd – som på 70-talet när vi fick 40-timmarsvecka – men inte nu fastän vi är minst dubbelt så rika.
Tongivande kretsar i Sverige saknar förståelse för behovet av mer fri tid. 58 procent av svenskarna tycker att 6-timmarsdag är en bra idé, men bara 17 procent av riksdagsledamöterna. En så stor klyfta mellan folk och elit finns inte i någon annan betydelsefull fråga. Och kommer kortare arbetstid ändå upp i politiken så är det som något mysigt och avstressande.
Gott så, men arbetstiden får också en annan betydelse med klimatkrisen och vårt katastrofala slöseri med naturresurser. Det kräver en “omställning” av livsstil och konsumtion. Så här är det ju: produktiviteten ökar varje år med sådär 2 procent, så vi producerar 2 procent mer. Då kan lönerna stiga och människor kan efterfråga allt som produceras: resa längre, äta mer kött och köpa fler bilar och större hus.
Försök med kortare arbetstid har ju varit lyckade. Att tanken ändå har hamnat i bakvatten kan bero på att jobben blivit osäkrare och löneklyftorna ökat. Men framför allt beror det på att eliten i Sverige inte vill förstå att omställningen är nödvändig. De bara upprepar mantrat att vi måste jobba, egentligen med vad som helst, för att få löner.
Bra, så kan vi skatta till välfärdstjänsterna och pensionerna som staten har utlovat. Men lönerna går mest till annat eftersom skattesatserna är heliga. Människor efterlyser mer vård och skola men samhället tar en absurd omväg via privat konsumtion. En välfärd som är både god och hållbar kräver en annan politik.
-Christer Sanne, krönika i Sekotidningen