Jag sörjer mitt Israel där hoppet om fred ännu existerade

Kan man döda dem men be om ursäkt? Kan man mörda och ändå gråta? Har amerikaner och britter begråtit de tiotusentals civila offren i Dresden?  Den amerikanska nationen har aldrig bett om ursäkt för Hiroshima och den överväldigande majoriteten av israeler gråter inte över de många oskyldiga offren i Gaza.

Det finns ändå några som gör det. Det finns alltid samvetsömma reflekterande israeler och judar som offentliggör sin vånda och sina kval över den egna sidans övergrepp. Men nu hörs de knappt…

1982 deltog jag i den legendariska massdemonstrationen på det torg i Tel Aviv som senare skulle komma att kallas Rabintorget, sedan premiärministern mördats där…

Vi var fyrahundratusen – då en tiondel av landets befolkning! – som demonstrerade mot massakern som kristna libanesiska miliser utfört mot de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila i Libanon…

Det var alltså en gigantisk demonstration för moraliskt ansvar. Jag vågar påstå att de flesta unga – kanske även äldre – israeler i dag alls inte skulle förstå vad vi demonstrerade mot.

Jag sörjer mitt Israel, ett där en sådan demonstration kunde ta plats, där moraliska frågor kunde debatteras i nyhetsprogram, där arbetet för och hoppet om en fredlig lösning på konflikten ännu existerade…

-Anita Goldman, kulturdebattartikel i Dagens Nyheter

Läs mer https://www.dn.se/kultur/anita-goldman-jag-sorjer-mitt-israel-dar-hoppet-om-fred-annu-existerade/