Alla vill ha jobb. Alla! Även dom som är sjuttio år vill jobba, om dom kan. Vi städar, tvättar kläder och sorterar sopor, vi jobbar i köket och är undersköterskor och vårdbiträden. Vi har tunga jobb, vi jobbar hårt, vi jobbar jättehårt för de lägsta lönerna,” berättar (två kvinnor).
I retoriken kring invandringen är detta arbete oftast osynligt. De kvinnliga migranterna omtalas som ”passiva ’anhöriga’ eller ’hemmafruar’ fångade i sina kulturella bakgrunder”, skriver Soheyla Yazdanpanah, lektor i genusvetenskap vid Södertörns högskola.
I själva verket, visar hon, har kvinnorna som kommit till Sverige ofta arbetat mer än andra. Mer än sina karlar och mer än infödda svenska kvinnor. De slet i textil- och verkstadsindustrin under rekordåren och kunde städa eller arbeta i hemtjänsten vid sidan om. Hemma hade de barn och gamla att ta hand om.
Men många fabriker försvann till låglöneländer, och på 1990-talet, när den triumferande borgerligheten störtat landet ner i depression, fick kvinnorna från utlandet stå för en oproportionerlig andel av arbetslösheten.
Sedan dess har efterfrågan på deras arbetskraft stigit. Andelen förvärvsarbetande har efter krisen 2008 växt snabbare i invandrartäta bostadsområden än på andra håll. Men förvärvsinkomsterna har samtidigt sjunkit med nästan 30 procent. Allt fler jobbar men jobben är underbetalda och osäkra. Visstidsanställningar med arbete timme för timme ökar mest.
– Uppenbarligen arbetar de för lite, förklarade Ulf Kristersson i valrörelsen. En apartheid light med ett underproletariat att styra och ställa med kräver lämpliga räknesätt. Det är, för att använda statsministerns språkliga ticks, alldeles uppenbart. Den starkaste värdegrund den borgerliga reaktionen känner är rasföraktet.
-Mikael Nyberg, kulturartikel i Aftonbladet
Läs mer https://www.aftonbladet.se/kultur/a/wgjqmA/invandrarkvinnor-bar-sverige-pa-sina-axlar