I George Orwells roman “Nere för räkning i Paris och London”, som nu ges ut i nyutgåva, driver huvudpersonen runt i 30-talets London utan en penny på fickan och försöker hitta någonstans att sova om nätterna…
Nu har kyrkorna återigen börjat öppna upp för de behövande. På nätet finns en karta över alla platser som erbjuder en varm stund. I St Johns kyrka i stadsdelen Hoxton delar de ut soppa och bröd till de hungriga varje onsdag. Här finns inget motkrav för lunchen, man behöver inte be till Gud men kanske ber man om pengar, för här kan man också i bland få bidrag till att betala sin elräkning.
Under det senaste året har priserna för mat, bensin, kollektivtrafik, el, gas, lån, nöjen och boende gått upp. Men det finns en prislapp som inte förändrats nämnvärt, där de dyrare utgifterna inte kompenseras med högre intäkter: Kostnaden för arbete.
I somras bromsade transportarbetarna och tunnelbanans konduktörer sina tågvagnar. Strax därefter la brevbärarna ner sitt arbete.
Så länge det bara var de allra mest stridbara facken som strejkade var det relativt enkelt för medier och politiker att svartmåla dem. Man kunde till exempel påstå att de inte hade något stöd hos folket, eller så kunde man göra som programledaren Susanna Reid i tv-programmet Good Morning Britain, som frågade Mick Lynch, ledare för transportfacket, om det verkligen var rimligt att konduktörerna skulle ha högre lön när andra yrkesgrupper slet mer för mindre. Se på sjuksköterskorna, sa Susanna Reid, varför ska ni ha mer betalt än dem?
Sedan gick sjuksköterskorna ut i strejk. Och sedan lärarna, tjänstemännen, ambulansförarna och stora delar av den privata sektorn. Det har funnits strejker tidigare, men de har inte sammankopplats till den politiska rörelse som nu tar plats i brittisk offentlighet. Nu talar de arbetande människorna med samma hungriga mun om nedskärningspolitikens konsekvenser: Under det senaste året har antalet barn som lever i fattigdom fördubblats. Var femte hyresgäst ligger efter med hyran…
Detta i ett land där allt är villkorat; där skollunch bara erbjuds barn vars föräldrar ligger under en viss inkomst, där universitetsstudier förbehålls de välbeställda eller de som kan belåna sig för resten av livet. Här är till och med ambulansen villkorad: 500 personer dog förra året för att den inte kom fram i tid. Samtidigt skrattar aktieägarna hela vägen till banken – de tio rikaste procenten äger 230 gånger mer än de tio fattigaste.
—Elina Pahnke, kulturartikel i Aftonbladet.