Harris största problem var att hon inte gick till val på en politik som lockade väljare. Inte ens de som i grunden delar partiets värderingar kunde övertygas.
Harris fick ta över presidentnomineringen på ren walkover i augusti efter att Joe Biden till synes klappat ihop i den första debatten mot Donald Trump. Biden hade då redan haft en rätt usel första mandatperiod, delvis på grund av den globala ekonomin och hemsk inflation. Ändå drog partiet in i det sista på att byta ut honom…
(M)ed tanke på att det bara var några ynka månader kvar till valet, kändes det försent att starta en nomineringskampanj för en tänkbar efterträdare. Så det blev vice-presidenten, trots att hon fram till dess överhuvudtaget inte etablerats som en möjlig presidentkandidat.
Sen fick hon ett par månader på sig att parallellt och på språng formulera en vinnande politik och en vinnande presidentvalskampanj och alla bara hoppades att det skulle räcka.
”I alla fall inte Biden”, hade kanske räckt som kampanjslogan om Harris inte samtidigt – på politisk orutin? – vägrat ta avstånd från Biden-politiken under mandatperioden som inte ens Demokraternas väljare ville ha.
Harris bara plockade upp stafettpinnen och sprang vidare i samma upptrampade spår. Det visade sig ha kostat minst 15 miljoner röster. Var femte Demokratväljare stannade hemma
-Susanne Sjöstedt, ledare i Värmlands Folkblad