Redan i mitten av året spådde FN:s Mellanösternsändebud Tor Wennesland att 2023 skulle bli det dödligaste året på länge, inte sedan 2005 hade fler palestinier och israeler fallit, och han förutspådde en blodig höst där palestiniernas hopplöshet var det bränsle som närde den dödliga elden.
Vad han inte kunde veta var att terroriststämplade Hamas tröttnat på att frågan om palestiniers rättigheter desarmerats av den skickliga politik som Netanyahu, med USA:s stöd, fört under flera år. Den politiken ledde fram till de så kallade Abraham-avtalen i slutet av 2020 mellan Israel och Bahrain och Förenade Arabemiraten, varpå avtal följde mellan Israel och Marocko… och Sudan. Det är den viktigaste förändringen i Mellanöstern sedan Sexdagarskriget 1967.
Avtalen gav Israel erkännande som stat, samtidigt som den palestinska frågan skrinlades. Det verkade som om palestiniernas strävan efter en egen stat nu krossats för gott, mellan, å ena sidan, Israels allt mer aggressiva bosättningspolitik och, å den andra, arabstaternas ovilja att i Palestina få en militant islamistisk granne i regionen…
Det är mot den bakgrunden jag ser Hamas offensiv in i Israel, den var ett vapen riktat inte i första hand mot Israel utan mot alla krafter – inklusive Israel – som trodde att det skulle gå att skapa fred och samarbete i regionen utan att ta med palestinierna i uppgörelsen.
Dessutom ville Hamas åter visa – ifall någon nu hade missat det – att de var den ledande rösten för Palestina, den enda rösten för Palestina, inte den korrupta och närmast icke-existerande palestinska myndigheten på Västbanken…
Vad Hamas anfall i själva verket visar är att Netanyahu gjort sig skyldig till precis samma misstag som hans företrädare Golda Meir, som inte på något sätt såg behovet att förhandla och kompromissa med vare sig palestinierna – vars existens hon förnekade – eller med Egypten och Syrien, som felaktigt antogs vara militära lilliputtar.
Det höll på att leda till Israels utplåning i Jom Kippurkriget 1973, nästan på dagen femtio år innan Hamas gick in i Israel på lördagsmorgonen. Det bidrog också till att Meirs Arbetarparti förlorade makten för att aldrig åter bli den dominerande politiska kraft partiet varit sedan statens grundande.
Jag hoppas på ett liknande slut för Netanyahu – och dessutom på att insikten att Israel inte kan leva i fred och som demokrati om man inte tar palestiniernas berättigade krav och rättigheter på allvar, något som inte varit fallet i Israel sedan dåvarande premiärministern Yitzhak Rabin mördades 1995.
—Kenneth Hermele, kulturartikel i Sydsvenskan.