Det är helt förfärande att se hur generaler, stridsvagnar och luftvärn har blivit vardagsmat i massmedia. Det har framprovocerats en krigseufori som påminner om den som rådde före första världskriget och som är synnerligen olycksbådande.
Som pådrivare står förstås militären och vapenindustrin. Men ansvaret bär våra valda företrädare som har låtit det gå så långt. Samtliga riksdagspartier utan undantag har deltagit i den pågående glidningen högerut i militaristisk riktning.
Krigshetsen tycks inte känna några gränser. Den ukrainska militären måste få alla vapen den vill ha – men fredsinitiativ är förbjudna! Allt oftare nämns att Ukraina bör tas med i Nato, som om det vore vilken golfklubb som helst.
Är det något som är oacceptabelt för Ryssland, så är det detta. Låt oss inte glömma att USA inte ens kunde finna sig i att det byggdes ett par sovjetiska uppskjutningsramper i Kuba på 1960-talet. Omedelbart förberedde man ett nytt världskrig!
I och med Nato-medlemskapet och DCA-avtalet har Sverige dragits in i storpolitiken som aldrig förr. Till exempel citerar Sydsvenskan i en ledare den 10 juli försvarsminister Pål Jonssons uttalande om att ”vi är medvetna om att USA har säkerhetsutmaningar i andra delar av världen” och att vi därför måste satsa mer pengar på vapen. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg är ute i samma ärende, när han menar att vi ska ”dela på bördan”, samma börda som för 100 år sedan kallades ”den vite mannens börda”.
Den gången var det den engelska imperialismen, som 50 år senare efter två världskrig låg i ruiner. I dag är det den amerikanska imperialismen som har kommit in i sin slutfas, utmanad av det väldiga block av länder som brukar kallas ”det globala syd”.
Sverige har hamnat på fel sida av utvecklingen och till skillnad mot för 200 år sedan finns ingen politiker med Karl XIV Johans vidsyn att tillgå. Han såg bräckligheten i det napoleonska väldet och lät Sverige byta sida i den internationella stormaktskonflikten.
Ur detta kom sedan den svenska alliansfriheten, som var och enligt vår mening fortfarande är den hållning som bäst lämpar sig för ett litet land med vårt geopolitiska läge. Är dagens kortsynta politik verkligen värdig ett land med Sveriges stolta traditioner i kampen för fred?
Men fredsarbetet går inte att tysta. Sedan Nato-toppmötet i Madrid 2022 har kvinnor världen över tagit initiativ och skapat ett nätverk mot allt fler militariserade block på jorden.
-Susanne Gerstenberg och Bo Alvberger, debattartikel i Syre
Läs mer https://tidningensyre.se/2024/31-juli-2024/protester-mot-eskalering-ingen-blodsspillan-i-vart-namn/