När man diskuterar Palestinarörelsen finns det bara ett ställe att börja. I Gaza. Krigsbrott känns för lamt, för futtigt, för att beskriva vad som sker där. Det är en sådan överväldigande ström av fasor som aldrig tar slut, ett folkmord, en etnisk rensning och ett försök att radera en kultur. Gaza är reducerat till ett sönderbombat ruinlandskap, en öken av grus, damm och blod. Bombade skolor, bostadshus och sjukhus, människor krossade under rasmassor, en påtvingad svält.
Detta systematiska våld har även spillt över till Västbanken, där de israeliska bosättarnas övergrepp, mord och fördrivningar av palestinier eskalerat sedan krigets början. Detta måste vara utgångspunkten för varje diskussion. Detta är vad Palestinarörelsen vill få stopp på. Ett slut på folkmordet, ett slut på avhumaniseringen av palestinier och ett fritt Palestina.
Trots det har den svenska debatten sedan den 7 oktober handlat om något helt annat. Högern är helt panikslagna inför Palestinarörelsen och minsta uttryck för solidaritet med det palestinska folket. Deras primära strategi är att gång på gång försöka kortsluta debatten genom att likställa Israel med alla judar, och all kritik av folkmordet med antisemitism…
Diskussionen om Palestinarörelsen måste börja och sluta med vad som sker i Palestina, ingen annanstans.
-Ludvig Antonsson, Johanna Söderman Wigh och Kristian Schultz, debattartikel i Arbetaren