Facken inom industrin presenterade 31 oktober sina lönekrav inför den kommande avtalsrörelsen. Man kräver 4,4 procents löneökningar i en avtalsperiod som ska löpa under ett år. “Kravet” innebär alltså en rejäl reallönesänkning för Sveriges löntagare då inflationen just nu ligger kring 10 procent, och fortsätter uppåt.
Industrifackens ledningar motiverar detta med att man inte vill riskera att ytterligare driva på inflationstakten med lönekrav som kompenserar för den höga inflationen. Löntagare får en mindre del av kakan till fördel för aktieägarna och eliten, såväl i privata som statliga företag. Till att börja med tåls det att repeteras, denna inflation drivs inte på något sätt upp av lönerna. Det är en inflation som bland annat drivs upp av att efterfrågan har ökat efter pandemin samt Rysslands invasion av Ukraina. Näringslivets och fackföreningarnas liknelser från 70- och 80-talets kriser med inflation och “lönespiraler”, jämfört med situationen vi har idag är alltså felaktig. Inflationen just nu beror på helt andra orsaker.
Men om vi nu skulle utgå ifrån argumentationen om att inflationen idag skulle drivas upp ytterligare av löneökningar kan man även konstatera att sambandet mellan ökade löner och stigande inflation inte är någon naturlag och gäller inte alltid. Företagen kan också minska sin vinst istället för att ytterligare höja priserna som kompensation för “den ökade kostnaden” som löneökningar innebär. Om man nu överhuvudtaget vill föra ett sådant argument att löneutbetalningar är en kostnad. För det är ju trots allt vi arbetare som producerar och skapar något mervärde att fördela från första början.
Vinstmaximeringen inom svenska företag har dessutom haft en explosionsartad utveckling i Sverige under de senaste decennierna. Inkomsterna går i allt större del till vinstutdelningar och mindre del till löneutbetalningar. Löntagare får en mindre del av kakan till fördel för aktieägarna och eliten, såväl i privata som statliga företag. Lägg även till de extrema ökningarna på vd-lönerna som vi har kunnat se. Den genomsnittliga inkomsten för en vd i ett svenskt storföretag motsvarar idag 65 industriarbetarlöner enligt LO:s rapport Makteliten 2022.
På vilket sätt har fackföreningsrörelsen aktivt utmanat eller kritiserat denna förskjutning i fördelning som har skett? Jag har mycket svårt att se några sådana tendenser. Istället går man, som inför denna avtalsrörelse, arbetsgivarnas ärenden och rullar ut propagandan om att vi minsann inte kan få ut skäliga löner. För det hotar våra jobb och hela landets ekonomi.
—Waldemar Tapojärvi, Gruvarbetare debattartikel i Dagens Arena.