Ett år sedan den stora ryska invasionen. Många trodde allt skulle vara över till sommaren. Nu talas det om krig i flera år. Om inte kärnvapen avslutar alltihop. Och med “alltihop” menar jag just det…
Till slut måste det, som med alla krig, till förhandlingar. Båda parter inser väl också det. Egentligen. Båda parter tror att de ska vinna så mycket terräng – som de facto är Ukrainas – att förhandlingsläget blir bra.
Och så mal kriget på – död, ödeläggelse, miljöförstöring, gigantiska klimatrelaterade utsläpp. Och demonisering…
Nu trappas upp med nya vapen, mer vapen, förmodligen snart flyg på båda sidor. Och sedan? Den som inte ser vart det lutar bör skaffa glasögon. En desperat despot dör nog hellre i ett kärnvapenkrig än ställs inför Internationella domstolen i Haag. Och “vår sida” har då bara två alternativ: att se mellan fingrarna eller att svara med samma medel…
En halv miljon döda och lemlästade än så länge. I statistiken heter det, för att mildra intrycket, att de flesta är soldater. Men innan dessa mer eller mindre tvingades ta på sig uniform var de allra flesta civila vanliga pappor, bröder, söner, grannar som tog en öl, vänner som kom för att fira födelsedagar. I Ukraina får vapenföra män inte lämna landet, i Ryssland är straffet avsevärt för den som vägrar.
Statistik är bedräglig. Den kan avhumanisera…
Nu tycks allt fler hävda – bland annat på DN-kultur där Arkadij Babtjenko skriver på just det temat – att Ryssland måste slås sönder i sina beståndsdelar. Kan tänka mig att det är just sådant despoten i Kreml med ett leende suger i sig för att citera i sina långa föreläsningar och få vatten på sin kvarn.
Dessvärre tycks mycket lite överensstämma med hur den ukrainske juristen – som försvarar vapenvägrare – uttalar sig i Syre nämligen att “det icke-våldsliga motståndet mot orättvisa system som förvandlar människor till kanonmat ökar och förr eller senare kommer fred och rättvisa att segra”.
Tipset är senare… kanske för sent.
Om man bortser från svensk debatt så tycks insikten om att ingen av parterna i detta krig kommer att vinna fullständigt vara allt mer vanlig – till exempel analys från den Washington-baserade tankesmedjan RAND. Så frågan blir om man bortser från retoriken: ska det accelerera till vanvett eller ska försök till förhandlingar påbörjas innan det totala vanvettet bryter ut…?
—Birger Schlaug på egen blogg.