Bristerna i hemtjänsten ger miljontals äldre och deras anhöriga ångest. Ändå accepterar så många med reellt inflytande i politik och opinionsbildning ett system med för få timmar, stor stress och personal som saknar utbildning.
Att-göra-listan är lång, två år efter pandemin. Mer än 2,6 miljoner människor är 60 år eller äldre. Och andelen mycket gamla och behövande ökar. Samtidigt har var fjärde plats på äldreboende försvunnit sedan år 2000. Äldreomsorgen har blivit stressigare och resurserna har krympt.
Hur kan vi ha ett samhälle som är så kortsiktigt att man inte förbereder för att så många fler blir äldre och kommer att behöva hemtjänst? Vad är det för fel på oss? Uttrycket gå i mina skor används när någon ska leva sig in i en annan människas villkor. Ylva Floreman la sig orörlig på rygg i sängen för att känna i kroppen hur hennes föräldrar hade det under sina sista år (ur Floremans bok Jag är inte död bara gammal, Verbal):
“Hur är det att vara ensam i sitt hem och inte uppleva någonting annat än personalens hets? Att äta och sätta i halsen men utan någon annan i rummet? Eller höra ett ljud man inte kan identifiera – brinner det?”
Hon dokumenterar promenader som inte blir av, larm som inte åtgärdas, och kamp för varje del av den sönderhackade omsorg som byggs av detaljerade biståndsbeslut. Det behövdes 20 extra telefonsamtal för att få hjälp att äta. Att få vattenkaraffen påfylld krävde ständiga påminnelser…
I boken beskrivs ett stressat samhälle med en minutstyrd hemtjänst som berövar gamla livskvalitet och trygghet, under åren efter 80, när kroppen kroknar och mer än hälften behöver omsorg…
Varför är inte de gamlas perspektiv obligatoriskt i alla politiska beslut där de berörs?
Hur kan det vara okej att 20 procent av befolkningen över 65 företräds av endast två procent folkvalda i motsvarande åldersgrupp i riksdagen? Att ha beslutsfattare som representerar alla åldersgrupper måste bli lika naturligt som ha jämställd representation av könen.
—Liv Beckström, ledare i Dagens Arena.