Jag märker, att jag i kontakt med min arbetsgivare har blivit allt mer cynisk och luttrad kring deras ”löften” om att saker och ting ska bli bättre för oss som jobbar…
I dag handlar det allt mer sällan om vad som är bäst för mig och det jobb jag utför, eller att ge mig och mina kollegor resurser att utföra ett bra jobb, för att kunna jobba med brukarnas självständighet och öka deras inneboende förmågor.
Det jag i stället får är neddragningar av personal, evigt tjat om att hålla budget och vara kostnadseffektiv. Det pratas om vård på ”good enough”-premisser. Det handlar inte längre om att vi ska ge en bra vård, utan mer om hur mycket vi kan ta bort och ändå hålla den ”tillräckligt bra”. Guldkanterna försvinner och vi får ge en vård på det som finns.
Arbetsgivaren pratar hela tiden om pengar. Allt handlar i slutändan om att vi ska få svarta siffror. Men det kanske finns en anledning att vi går minus – budgeten kanske är för liten?
Vi som personal ska vara ständigt tillgängliga, även när vi inte jobbar…
För arbetsgivaren är jag bara någon som fyller en rad i schemat, jag är inte Rebecca som gör ett värdefullt arbete med brukarna. Känslan är att jag är helt utbytbar…
När jag påpekar brister säger min arbetsgivare att ”det är en utmaning” eller ”vi får ha en dialog om det”. Dessa klyschor gör mig rätt och slätt förbannad. Jag kan inte utföra en bra vård varken på luftslott eller klyschor.
-Rebecca Lagerstedt, debattartikel i Kommunalarbetaren