Allt fler som engagerar sig i miljö- klimat- och hållbarhetsfrågor tycks inse att ekomodernismens mantra om grön tillväxt har varit en parentes. Frågan är varför så många, så slappt, under så många år fallit offer för tillväxtpropagandan? Nåja, skit samma, välkomna till uppvaknandet.
En mycket viktig händelse i uppvaknandets historia var när Johan Rockström äntligen – då hade det blivit september 2019 – vågade säga det han rimligen vetat i årtionden: “Vi har inga belägg för att grön tillväxt är möjligt. Vi applicerar önsketänkande för att tillåta en mjukare utfasning av vår fossila era. Det finns helt enkelt inget empiriskt stöd för grön tillväxt.” Att han sa det i Svenska Dagbladet gjorde inte saken sämre…
Så när Vänsterpartiets nya ledare meddelade att hon trodde på grön tillväxt så var det förstås en besvikelse för många. Nu försöker hennes partikamrater, som insett vad det handlar om, hitta förklaringsmodeller för fadäsen. Det går väl så där.
Jag skulle önska att de språkrörskandidater som vill efterträda Isabella Lövin redovisar var de står. Och varför de, om de varit med i partiet länge, inte reagerat då partiet gick in i den ekomodernistiska fällan.
Det är mycket som ska växa. Allt från solceller till ekologiskt odlade bönor. Det ska växa på bekostnad av olja och kött. Innehållet i BNP-hinken ska bli lite grönare. Men det innebär inte att den blir större. Vilket krävs om vi ska få ekonomisk tillväxt. Eftersom sådan mäts exponentiellt påpekar Nationalencyklopedin lite lakoniskt att ekonomisk tillväxt är omöjlig i längden.
—Birger Schlaug, krönika i Syre.