Självförsörjningsgraden i svensk matproduktion har sjunkit. På 1990-talet producerade svenska bönder ungefär 75 procent av den mat vi äter. I dag har det sjunkit till 50 procent. Den romantiska bilden av det småskaliga jordbruket står också i stark kontrast till hur jordbruket ser ut i dag. Antalet bönder och lantbruksföretag minskar stadigt. De gårdar som finns kvar är allt större och mer industriella.
Men det är ju också så det fungerar med drömmar. Vi drömmer om det som verkligheten inte kan erbjuda. Även de som lyfts upp som förebilder för självhushållningen, de som skriver böcker och är med i TV är ofta ett bevis för denna paradox. Många av dem kan leva som de gör endast på grund av kompletterande inkomst från reklamsamarbeten, bloggande eller bokförsäljning.
Det är egentligen inte så stor skillnad på Bianca Ingrosso och Gustav och Marie Mandelmann. Båda säljer en romantiserad bild av livet. I det första fallet är drömmen guldglansig, i det andra fallet bohemisk och jordnära. Båda är lika oåtkomliga för de allra flesta.
Ändå säger drömmen om självförsörjning något viktigt om hur vi lever, och hur många egentligen skulle vilja leva. Många dras till odling och självförsörjning av miljömässiga själ. Men självförsörjning för varje familj är långt ifrån det mest effektiva sättet att förse världens invånare med hållbar mat. Och egentligen handlar det nog inte om klimatet. Att kunna rå sig själv, planera sina egna dagar och inte vara beroende av andra för att äta handlar mer om frihet.
I vår ekonomi äger de flesta människor inte det som krävs för att kunna försörja sig själva. Det enda många av oss äger är vår egen arbetskraft. Det är den vi säljer till andra människor för att kunna försörja oss själva. Lönearbete helt centralt för hur vår ekonomi fungerar. Det innebär att de flesta av oss varje dag går till ett jobb där andra bestämmer vad vi ska göra. Vår egen förmåga att påverka hur vår arbetsdag ser ut är ofta mycket begränsad. Våra dagar planeras av våra chefer, inte av oss själva.
Det vi egentligen vill göra får vi göra på fritiden, i den mån vi hinner. Det vi verkligen brinner för omvandlas ofta till hobby. I ett samhälle som är organiserat på det viset är det inte konstigt att drömmen om att bestämma över sig själv och sin egen tid är så stark.
—Filippa Ronquist, ledare i Västerbottens Folkblad.