De två ungdomarna Adan och Falak som förra fredagen hämtades av polisen tidigt på morgonen. Som Dagens Nyheter rapporterat så fördes de bort och låstes in på Migrationsverkets förvar i Flen.
Adan och Falak gick till förra veckan i gymnasiet, Adan skulle ha tagit studenten i juni. De är 18 och 19 år gamla och nu skulle de skickas med ett plan till Pakistan, ett land de inte besökt sedan de var mycket små. De har bott i Sverige i hela sitt medvetna liv. De är svenskar, i alla ordets rimliga tolkningar och betydelser.
Pojkarna har en pappa som är svensk medborgare. Föräldrarna är skilda, och bröderna har fyra halvsyskon här i Sverige. Lillebror Arsh som går i nionde klass har autism, epilepsi och en grav intellektuell funktionsnedsättning.
Deras mamma har efter alla år av kamp och strid för sina söner helt gått sönder. Hon är inlagd på sluten psykiatrisk avdelning…
I går utvisades Adan och Falak. Det går inte att komma runt detta enkla konstaterande: detta är fel. Det strider mot allt vett och sans och mot grundläggande humanistiska principer. Det som sker är ett svek inte bara mot ungdomarna utan mot samhället som tog emot dem, gymnasieskolan där de gick, medborgarna som betalat för deras utbildning. Det är inte bara grymt utan också ett meningslöst slöseri.
Det värsta är att det finns många fler fall som detta.
Varför har vi låtit det gå så långt, varför har vi inte protesterat mer? Jag talar också om mig själv nu.
-Karin Pettersson, kulturartikel i Aftonbladet
Läs mer https://www.aftonbladet.se/kultur/a/63gVWz/migrationspolitik-och-empati-karin-pettersson