Hur ska man förhålla sig till den flod av nyheter om läget i Ukraina som väller över en? Man ska givetvis vara kritisk och hålla koll på vem avsändaren är. Man ska se upp för “fake news”, men när verkligheten känns overklig är det svårt att skilja det ena från det andra.
Men hur ska man hantera sig själv? Jag märker att jag mer och mer väljer att läsa de artiklar som kan ge mig lite hopp om att det ska gå vägen till slut. Artiklar om hur dåligt förberedd den ryska armén är, hur Putin har missbedömt Ukrainas försvarsvilja, vilka förluster den ryska armén gör och att hela världen, med några få undantag, tycker att Putin är en rutten typ som aldrig kommer att kunna infria sina stormaktsdrömmar…
När pandemin härjade som värst blev vi medvetna om hur många virusexperter det fanns på universitet, högskolor, myndigheter och inom forskningen. Förutom de självutnämnda förstå. Nu rasar det ett krig och vi börjar förstå hur många för oss helt okända militärstrateger och generalmajorer det finns.
Under hela pandemin diskuterade vi munskyddets vara eller icke vara. Teorierna och forskningsresultaten pekade åt olika håll och experterna var i luven på varandra. Nu är den helt överskuggande frågan om vi ska bli medlemmar i NATO eller inte.
Man får förlita sig på den förmåga man själv har att skilja på ljug, spekulationer och fakta. För det är ju vi som till slut bestämmer vilka ställningstagande Sverige ska göra. Det är förmodligen en dålig jämförelse men NATO-diskussionen har samma ingredienser som frågan om munskydd.
Det är en komplicerad fråga och ingen kan med säkerhet veta om det är tryggt, farligt eller på vilket sätt det rubbar den säkerhetspolitiska ordningen i Europa och därmed resten av världen…
Den som med säkerhet tror sig kunna förutspå vad som kommer att hända är förmodligen ute på hal is. Man får förlita sig på den förmåga man själv har att skilja på ljug, spekulationer och fakta. För det är ju vi som till slut bestämmer vilka ställningstagande Sverige ska göra.
—Barbro Engman, ledarkrönika i Dala-Demokraten.