Fegt att inte våga tala om verkligheten. Men den har nu kommit ifatt oss. Vi tvingas till slut till eftertanke.
Minns 1994 då vi skulle rösta JA eller NEJ till medlemskap i EU. Storfinansen och de flesta politiker lockade med det stora fredsprojektet, den fria marknaden och fri rörlighet för människor och kapital.
Men det talades inte så mycket om det viktigaste: Hur ska vi lösa problem med arbetslöshet, miljö, nedrustning och samarbete för fred över alla gränser? Det fanns en uppgift om att all fattigdom i världen skulle kunna avskaffas om alla länder minskade sina rustningskostnader med tio procent. Men det var inget för EU. Det är ett illa planerat projekt och nej-sidan fick min röst.
Och vi har ett klassamhälle vi inte sett här på hundra år. Eftersom vi haft en god skolutbildning har vi en stor arbetarklass som är välutbildad och som nu efter pandemin ser fram emot rekordstor arbetslöshet samt bostadsbrist.
Och så har vi en överklass som lever på kapital som genereras av arbetare. Kapitalets frihet har öppnat för en omfattande ekobrottslighet. Privatiseringar och korruptionsskandaler gör att stora delar av våra skattepengar försvinner till små soliga paradisöar.
Ett stigande antal miljardärer ser inga gränser för vad de kan kosta på sig. Att vår planets överlevnad står på spel är inget som oroar dem. Tvärtom. Det går ju att göra vinster på rymdturismen också. Den har redan startat. Var finns ledare som kan sätta stopp för vansinnet? Det hänger på oss alla att ta reda på.
—Ebba Sundberg, insändare i Dala-Demokraten.