Henrik Arnstads bok “Den förbannade optimisten Ernst Wigforss” är snabbläst och glöder av försök till nytolkning och riskabelt restaureringsarbete…
Arnstad söker en besynnerlig överbyggnad till Wigforss välvilliga intresse mot religion. Ursprunget till denna övertygelse går, enligt Arnstad, tillbaka till kyrkofadern Augustinus, framför allt till dennes verk “Gudsstaten”. Den inspirerade Wigforss att skapa “en välfärdsstat, för att glädja Gud.” Så skapades “wigforssismen”, enligt Arnstad. Wigforss citerade denna enda gång sin 1 500 år äldre kollega i en essä, vars innehåll helt dominerades av relationerna till Karl Marx…
Arnstad slår för sig själv gång efter annan fast, att Wigforss var antimarxist. Han var antibolsjevik och till Marx förhöll han sig som Branting formulerade det: “Marxismen är rebellisk mot varje förstelning, till en för en gång för alla fastslagen doktrin.”
Det var denna ortodoxi som Wigforss prövade och analyserade i otaliga av sina skrifter. Så sent som 1960 gick Wigforss till angrepp när partiledningen ville stryka marxismen ur partiprogrammet. I sin sista intervju (Tiden, 1974) säger Wigforss: “Hela den marxistiska socialismen bygger ju på det enkla. Man såg ett samhälle där kapitalägarna styrde och köpte arbetskraften. Och vad man krävde eller förutsåg var att dessa kapitalägare skulle ersättas av självstyrande arbetare. Det var den enkla meningen. Det är min socialism fortfarande.”
Wigforss var, skriver Arnstad, landets främste antinazist. Kanske är det korrekt, om man behöver rangordna. Raseriet mot rasism och antisemitism formades i opposition mot Bengt Lidforss. “En särskilt vidrig skitstövel”, enligt Arnstad. Den tyske socialdemokraten August Bebel sa redan på 1800-talet: “Antisemitism är socialism för dårar.” Arnstad fäller sin dom över den något depraverade Lidforss utan att presentera honom.
Arnstad uppehåller sig vid Wigforss gärning som antinazist. Han drev den kampen till den yttersta gränsen för vad en minister kunde tillåta sig. Moralisk och pragmatisk på en gång. Wigforss förmådde anlägga det dubbla perspektivet, att se till dagspolitikens möjligheter och ange en någorlunda synbar ideologisk riktning.
Ernst Wigforss förenade radikal teknokrati med en bred folklig arbetarrörelse. Samarbetet ledde fram till nyskapande program mot arbetslösheten och till efterkrigstidens välfärdspolitik…
Möjligen vann Wigforss personstrider men han förlorade den ideologiska uppgörelsen inom socialdemokratin. Hans decentralistiska socialism och humanism besegrades av Erlanders “starka samhälle.” Arnstad skriver att Wigforss rike ligger i ruiner. Det gör å andra sidan också Erlanders.
—Olle Svenning, recension i Dagens Nyheter. Se även Debatt om bok och recensioner.