Vi jobbar under enorm stress. Minutsstyrning, digitalisering, effektivisering. Fullspäckade planeringar och låg bemanning på det. Sjukskrivningarna skjuter i höjden. Fullt arbetsför personal säger upp sig.
Men ingen återkoppling görs, trots att det är enormt stora förändringar som införts och som borde följas upp kontinuerligt. Varför?
Vi ska skriva avvikelser, tillbud, arbetsskador. Absolut, det ska vi. Jag har jobbat i 23 år, jag har gjort det och många fler med mig men vad händer? Ingenting. Och vad händer när ingenting händer? Man ger upp.
Jag valde att gå ut offentligt för att påvisa hur verkligheten ser ut i vården och omsorgen i min kommun. Jag berättade hur illa det faktiskt är i dag, och hur det påverkar oss personal oerhört negativt och så även vårdtagarna. Jag valde att göra det på Facebook i en av de större grupper som låter kommuninvånarna få möjlighet att komma till tals.
Detta var i mitten av juni förra året, strax innan min semester. Efter det har jag skrivit flera inlägg kring arbetsmiljön och den faktiska verkligheten. Stödet från både vårdtagare, anhöriga, kollegor och allmänheten har varit enormt; gillamarkeringar, hejarop och viktigast av allt många delningar, för det är genom delningar man når ut.
Lika nervös som jag var när jag delade mitt första inlägg offentligt, lika glad är jag i dag över att jag gjorde det. För vilken energi jag får och har fått under den här tiden. Jag har fått till mig enormt många berättelser som vittnar om verklighetens vård och omsorg i min egen kommun (men också runt om i landet) och den är långt ifrån vad den borde vara.
Förändring behövs och det är nu! Arbetsgivarna har inte råd att tappa mer kompetent personal. Vi har i så många år försökt påvisa problemen, utan något gehör. Nu är det mer än dags att vi tillsammans runt om i landet ryter ifrån. Vi ser verkligheten och vi kan få till förbättringar det är jag övertygad om.
Nu ser vi till att blåsa liv i Undersköterskeupproret och gör det till ett ordentligt uppror, ett vårduppror! Vi är enormt många här ute och ryter vi ifrån tillsammans så måste styrande politiker och arbetsgivare börja lyssna och ta problemen på allvar…
Svarar de styrande och ansvariga med tystnad så ryter vi ännu högre. Tystnadskulturen måste bort, det är nog nu. Våga säg ifrån!
—Marika Sundberg, undersköterska, debattartikel i Kommunalarbetaren.