Barnen leker inte längre. Fantasin har drunknat bland skärmar och snabba videoklipp. Social, kognitiv och fysisk utveckling får stå tillbaka för blåljuset från mobilerna.
På 60-bussen en morgon ser jag barn utspridda, tysta, alla fast i sina telefoner. Inga samtal, inga blickar ut genom fönstren. Bara blinkande neonfärger och febril skärmtid. Busschauffören ropar: ”Du som leker med mobilen, flytta dig.” En bild av vår tid. Mobiltelefonen är lika självklar som bröd på bordet. Men på kort tid har barn slutat leka, fantisera och umgås på riktigt.
Min syster, som är lärare, berättar att barn inte leker på rasterna längre. De drar i frökens hand och frågar: ”Vad ska vi göra?” Jag minns själv rasterna som en stund av frihet. Då var vi lejonhärskare på berget och världen låg för våra fötter. Och jag är inte ens trettio.
Barn i skolåldern är mitt i en känslig fas för social och kognitiv utveckling. Samtidigt matas de med ideal och klipp som kräver minimal koncentration. Långvarig uppmärksamhet krymper, och verklighetens långsamma uppgifter känns outhärdliga…
Om vi inte väcker leken till liv, dör den. Och med den förlorar vi något större – fantasin, friheten och hoppet.
-Maja Ottosson, insändare i Göteborgs-Posten