Jocke Bergs vemodsdrypande låttexter kläds i nygammal skrud när Carolina Wallin Pérez med band kickstartar sin turné inför en nästan fullsatt Eskilstuna Stadsteater den 11 april.
Alla fjorton låtar utom en kommer från hennes album med Kent-tolkningar ’Pärlor och svin’ från 2009. Den av Carolina aldrig inspelade låten ’Celsius’ är undantaget.
Carolinas stämma är lika ljus och klar nu som då när hon sjunger den första textraden ”jag står här frusen fast” från ’Gravitation’. Även till utseendet är den 42-åriga sångerskan nästan oförskämt oförändrad, snygg och fräsch.
Hon ackompanjeras av ett band multitalangfulla musiker – trummisen är den ende som inte växlar mellan olika instrument (dock bidrar han med backupsång). Det är ett fint samspel på scenen, där alla bandmedlemmar uppmärksammas och får en chans att skina.
Hälften rökig jazzklubb och hälften sommarfest i trädgården. Närmare än så är det svårt att beskriva scenografin, som inte blir mer sammanhängande av sångerskans knallorangea kaftan eller ljussättningen som i min mening är det enda element som fråntar från en annars härligt eklektisk helhet.
I setet varvas lugna ballader med jazziga nummer i vilka Carolina hittar en naturlig, stillsam ’groove’. När hon tillfrågades om att ställa upp i melodifestivalen 2012 med ’Sanningen’ ska hon ha tackat ja enbart på villkoret att hon inte skulle behöva dansa.
Bland låtarna med en jazzigare tolkning utmärker sig ’Kevlarsjäl’, ’Musik non stop’, ’Dom andra’, och ’Socker’. Dessa bryter av melankolin och lämnar en upplyftande eftersmak från spelningen.
Bland höjdpunkterna är det ändå de mer avskalade versionerna som dominerar. ’Utan dina andetag’ levereras på ett otroligt effektfullt sätt med endast en elgitarr till ackompanjemang. I ’747’ kommer Carolinas röst till sin fullaste rätt, och ’Om du var här’ byggs successivt upp till crescendo på ett härligt sätt.
Carolina delar en personlig koppling till textraden ” I ditt öga dansar stormar små, men det är du som för” från ’Den döda vinkeln’, vars tolkning även den levereras på ett mycket rörande sätt.
Högljudd häckling från publiken är många artisters värsta mardröm. Men när ett rop hörs mitt i fredagskvällens spelning trotsar Carolina kavat kutymen och ber upphovsmannen upprepa sitt budskap, vilket lyder: ”Du ä bättre än Jocke!” Ett ”tack” och ett smått ironiskt leende får han till svar.
Kontrasten med Kents originalversioner är total i allt utom texterna, till den grad att vissa låtar är närmast oigenkännliga. Carolina bekräftade detta genom att utmana publiken till en ’gissa introt’ lek.
Det är sannolikt just denna lekfullhet som gjort hennes tolkningar så framgångsrika, och som drivit henne till att experimentera med så många olika musikgenres. Sedan tidigt 2000-tal spelar Carolina till exempel bas och sjunger i bandet StRIKE, som blandar punk och soul.
Carolinas klassiskt tränade röst tillåter henna att sätta högre toner som Jocke sjunger i falsett, och den skänker en annan slags sårbarhet till hans texter. Undertecknad är inte helt överens med kvällens häcklare, men kan inte säga annat än att bandet levererar med råge på löftet om ”en nostalgitripp” med ett sound ”såsom det lät vid skivsläppet 2009”.
Anna Eriksson
