Ursäkter för illdåd mot koloniserade befolkningar har hittills skett på de forna kolonialmakternas villkor, och alltid varit noggrant formulerade för att undvika rättsligt och ekonomiskt ansvar. Är detta på väg att förändras? Ett tecken skulle i så fall kunna vara Tysklands frustrerade försök sedan tio år tillbaka att köpa sig fri från ansvar för 1900-talets första folkmord.
Namibias och Tysklands regeringar meddelade i december 2024 att de enats om en ‘gemensam förklaring’ över folkmordet som begicks av Kejsardömet Tyskland i början på 1900-talet i Sydvästafrika (nuvarande Namibia).
I centrum för processen står (eller snarare borde stå) de folkgrupper som var nära att utplånas av den tyska kolonialmakten. I stället känner dessa sig åsidosatta och kränkta i förhandlingarna som förts på regeringsnivå, och har vägrat att godta Tysklands ursäkt såsom framställd i den ‘gemensamma förklaringen’.
Till följd av en utrotningsorder utropad av general Lothar von Trotha dödades mellan 1904 till 1908 uppskattningsvis två tredjedelar av Herero-folket (50-60 000) och en tredjedel av Nama-folket (10 000). De som inte sköts ihjäl eller dog av törst i öknen plågades till döds i koncentrations- eller arbetsläger där många dessutom utsattes för rasbiologiska experiment. Även folkgrupperna San och Damara decimerades av kolonialisterna.
Som en del av överenskommelsen staterna emellan har Tyskland erbjudit €1.05 miljarder i bistånd som ska förvaltas av de två regeringarna över trettio år. Summan kan verka betydande. Den motsvarar t.ex. ungefär samma summa som betalats ut i bistånd till Namibia sedan dess självständighet 1990; en femtedel av vad Italien 2008 utlovade Libyen som ursäkt för kolonialismen; och runt en åttiondel vad Tyskland betalat ut i skadestånd för Förintelsen.
I stället för att tacka och ta emot det som erbjuds har dock de drabbade grupperna (samt stora delar av civilsamhället och många politiker) ställt krav och gång på gång underkänt det som förhandlats fram av de två regeringarna. Kritiken är mångfaldig, men bottnar i att förklaringens innehåll och process snarare återskapar än reparerar den rasism och de maktförhållanden som rådde vid tidpunkten för det folkmord man söker sona för.
Processen
Utan ett meningsfullt deltagande av offrens rättmätiga representanter har processen urartat till en övning i bilaterala relationer och en PR-kupp för den tyska regeringen, menar man. Man har underlåtit att lyssna till de drabbade gruppernas och individernas upplevelser och åsikter om vad som skulle kunna utgöra gottgörelse. För många är den enda acceptabla formen av upprättelse att kunna återvända till deras förfäders land. Vita utgör fem procent av Namibias befolkning, men kontrollerar över sjuttio procent av jordbruksmark.
Textens innehåll
Den stora skillnaden man lyfter i jämförelse med offren för Förintelsen är att Tyskland i det fallet accepterade ett juridiskt ansvar och var tydlig med att det rörde sig om skadestånd för enskilda offer.
Den ‘gemensamma deklarationen’ däremot innehåller inte något absolut ‘erkännande’ av händelserna som folkmord, utan landar i formuleringen att “de avskyvärda grymheter som begåtts … ur dagens perspektiv skulle kallas folkmord.” Tyskland accepterar “en moralisk, historisk och politisk skyldighet att be om ursäkt”, men ingen juridisk sådan.
Den summan man erbjuder sig att betala ska då ses som en slags frivillig kompensatorisk gest, i form av bistånd. Detta bistånd ska förvaltas av de två staterna utan direkt tillgång för eller koppling till de drabbade grupperna.
Genom att ratificera förklaringen avsäger Namibia sig rätten att kräva någon ytterligare kompensation från Tyskland i och med formuleringen att “dessa summor … löser alla ekonomiska aspekter av frågorna som rör det förflutna.” (se lästips)
Inget skadestånd
Enligt folkrätt är man skyldig att tillgodose skadestånd (det engelska begreppet ‘reparations’) för brott mot mänskliga rättigheter och brott mot mänskligheten. Tyskland har från början förnekat någon sådan skyldighet, med hänvisning till en omstridd rättslig princip att endast då rådande lagar kan avgöra om en händelse utgjorde ett brott eller inte.
Flera FN:experter har påpekat att enligt en sådan tolkning skulle brott som begicks under nazist-perioden eller i det forna Östtyskland heller inte varit straffbara, och så har ju inte varit fallet. Det skulle också innebära att “handlingarna bedöms inte emot dagens rättsliga standarder utan i enlighet med kolonialmaktens rasistiska och diskriminerande lagar, varvid oacceptabla koloniala mönster och arv vidmakthålls.” (se lästips)
Utan att byta ut benämningen ‘folkmord’ mot ‘något som idag skulle betraktas som ett folkmord’ vore det svårt för Tyskland att förklara skillnaderna mellan hur man agerat gentemot de som drabbats till följd av det namibiska folkmordet och av Förintelsen. Dessa skillnader har som sagt inte undgått namibierna, som ifrågasatt om detta handlar om rasism eller dubbelmoral. Sådana misstankar nådde kokpunkten när Tyskland i januari 2024 ingrep på Israels vägnar mot Sydafrikas anmälan till Internationella domstolen (ICJ) i Haag om folkmord i Gaza. “Tyskland kan inte moraliskt uttrycka stöd för FN:s konvention mot folkmord, inklusive försoning för folkmordet i Namibia, och samtidigt stödja Israel”, utbrast då den namibiske presidenten Hage Geingob. (se lästips)
Kolonialismen i det tyska medvetandet
De förbrytelser som begicks av nazisterna och Östtysklands ledning har med rätta tagit en enorm plats i den tyska statens psyke. Ironiskt nog har detta dock bidragit till en påtaglig senfärdighet när det kommer till liknande brott i landets forna kolonier. Att detta förändrats i och med dialogen med Namibia sen 2015 är ett självfallet ett välkommet steg i rätt riktning.
Vad Tyskland hade hoppats skulle bli en försoning och avslutning på ett obehagligt kapitel i dess historia har icke desto mindre snarare lett till upprörda känslor i Namibia där den forna kolonialmaktens agerande uppfattats som cyniskt och rasistiskt. Tysklands oförändrade förhållningssätt inför kritiken väcker frågan om landet är redo att på allvar göra upp med sitt koloniala förflutna?
Förklaringens framtid
Vad gäller den ‘gemensamma förklaringen’ är dess öde högst osäkert. Den har potential att bli ett historiskt exempel av en tidigare kolonialmakts ansvarstagande för orsakad förödelse ifall den revideras enligt drabbade gruppers önskemål. Endast Italien har kommit i närheten av att medge ett sådant ansvar: gentemot Libyen, och då genom ett kontroversiellt avtal som innefattade olje-rättigheter och migrationsåtgärder och som avbröts under NATO:s ‘kampanj’ mot Libyen.
Utöver det högljudda motstånd den bemött i Namibia utgör dock den pågående regeringskrisen i Tyskland ett överhängande hot mot att förklaringen kommer att verkställas i någon form över huvud taget. Konservativa CDU/CSU öppnar visserligen i sitt valmanifest för att utöka ‘minneskulturen’ till att innefatta kolonialismens historia, men utan att förmedla något konkret genomförande. Det liberala partiet (FDP) som fällde den tyska regeringen i december nämner inte ämnet ‘kolonialism’ alls medan högerextrema AfD ställer sig direkt fientligt till ‘dekolonisationsåtgärder’.
‘De Gröna’, följt av Socialdemokraterna (SPD) har de mest långtgående vallöftena kring en kritisk omvärdering av den kolonialistiska utrikespolitiken, men bedöms chanslösa att kunna bilda regering.
Anna Eriksson
Lästips:
- Gemensam Förklaring mellan Tyskland och Namibia (2021)
- Brev från FN:experter till Namibias och Tysklands regeringar, 23 februari 2023
- Namibia criticises German support for Israel over ICJ Case, BBC, 14 januari 2024
- Reparations and Realpolitik: Lessons from Italy and Libya, Georgetown Security Studies Review, 8 februari 2023
