Aki Kaurismäkis nya film Höstlöv som faller har fått många och starka hyllningar, och vann också jurypriset i Cannes 2023. Henrik Othman, tidigare kulturchef på Jakobstads tidning i Finland, har sett den.
“Höstlöv som faller” …
… faller mjukt och med värme hos Kaurismäki
Kom precis hem från bion.
Storyn är enkel men vacker och förankrad i Kaurismäkis humanism och sympati för den lilla människan i en ogästvänlig girig värld.
I “den fjärde delen av arbetartrilogin” möter vi Holappa – inget förnamn – (Jussi Vatanen), byggnadsarbetare som super bort sitt jobb, och Ansa – inget efternamn (Alma Pöysti), snuttjobbare i ett snabbköp, som får sparken för att ha snattat.
Kärlekshistorien vore banal om det inte var Kaurismäki som berättade den.
De två dras omedelbart till varandra, möter hinder, möts igen.
Holappa bekämpar sin demon.
Dialogen är som vanligt sparsam, uttrycket återhållet och fotot oglamoröst vackert.
Hur mycket det här att göra med att “Kaurismäkis Sven Nykvist”, Timo Salminen, fått göra filmen på riktig film är svårt att säga.
Det finns ett speciellt Kaurismäkiskt ljus i interiörer med omisskännliga bilder, så också nu.
Som vanligt hos Kaurismäki är tiden tänjbar.
Höstlöv som faller utspelar sig i markerad nutid med kriget I Ukraina ständigt närvarande i radionyhetena, ändå förpassar interiörer och dekordetaljer oss flera decennier tillbaka.
Det röks friskt på krogen, och finns Nortti faktiskt fortfarande att köpa?
Och som vanligt är också musiken en tidsresa.
Ändå får vi också höra samtida musik med ett liveframträdande med Maustetytöt.
Kaurismäki berättar om små människor i kläm i en stor värld, men hans karaktärer är inga losers.
Det finns alltid hopp.
Och både Alma Pöysti och Jussi Vatanen är helt enkelt lysande och ingår i den Kaurismäkiska traditionen av lågmält spel.
Och jo, det finns en Alma till i rollistan, hunden som Ansa adopterar.
I slutscenen får vi veta att den heter Chaplin – en slutscen där han, Vatanen och Ansa vandrar mot horisonten.
Blinkningen till “Moderna tider” är nästan övertydlig.
Och likheterna med grundtonen i Chaplins mästerverk många.
En stor humanist har hållit en predikan på vita duken.
Henrik Othman
