- Strejken arbetarklassens valuta
- Kapitalet vill inte förhandla
- Döda frågan innan den kommer på bordet
Åker du tåg genom Sverige är det mycket som kan hindra framkomsten. Ofta är det signalfel, folk i spårområdet eller någon följd av eftersatt underhåll av vagnarna. Mycket mycket sällan, nästan aldrig faktiskt, beror det på att personalen strejkar. Detta skiljer Sverige från många länder i Europa där det strejkas titt som tätt. I Sverige löses det mesta vid förhandlingsbordet. Kanske är det därför som genomslaget trots allt blir så litet när strejkrätten nu hotas. Det börjar bli så länge sedan det var riktigt stökigt på arbetsmarknaden att till och med många vänstermänniskor glömmer bort vad det är vi gör när vi tecknar kollektivavtal; vi säljer vår rätt att strejka. Det är vår valuta som i kollektivavtalet byts mot allt möjligt sådant som arbetsgivare kan erbjuda. Till syvende och sist är våra fackföreningar bara en strejkkassa, hur gärna de än framställer sig själva som försäkringsbolag. Vid varje lyckad förhandling, i skuggan av alla handslag, finns den där som en laddad pistol i sitt hölster; strejken som inte blev. Utan maktmedel har klassen ingen förhandlingsposition. Då får vi vänja oss vid att se undersidan av en galosch istället för ett framsträckt hand.
Så ser det krassa sakförhållandet ut, kärnan som döljs under allt lullull. Men Socialdemokratin har svalt sin egen propagandabild som statsbärande parti så till den grad att de helt tycks ha glömt bort vad arbetarrörelsen bygger på. För dem har makt blivit att vrida på några reglage här och där när det hackar i maskineriet. Det är sorgligt att de låtit sig grundluras så, för strejkrättsutredningen som vi kan vänta nu i slutet av månaden är inte en objektiv undersökning. Hade det varit frågan om ett kirurgiskt ingrepp för att reglera maktbalansen på arbetsmarknaden så hade det varit betydligt rimligare att utreda arbetsgivarnas rätt att lockouta, eller någon annan av de många stridsåtgärder arbetsgivarsidan har i sin arsenal. För som vi redan konstaterat så strejkas det ju knappt i Sverige. Inte ens i Göteborgs hamn strejkas det särskilt mycket, definitivt inte nog för att motivera lagändringar. Arbetarklassen har ett enda riktigt vapen och det sticker kapitalet i ögonen, för de vill inte behöva sätta sig vid förhandlingsbordet alls.
Folkligt inflytande har alltid framstått som en provokation mot makten. Det är ingen slump att näringslivet lägger beställningar på inskränkt strejkrätt samtidigt som allt fler borgerliga röster talar för avskaffandet av demokratin helt och hålet. Kapitalet har ruvat på de här tankarna i hundra år, nu är motparten bortkollrad nog att missa situationens allvar. Det är därför det är så viktigt att sätta stopp för näringslivets planer här och nu.
Att LO-facken i de flesta fall tagit tydlig ställning mot utredningen är bra, men det räcker inte. Att strejkrätten överhuvudtaget utreds är en provokation i sig och då duger det inte att sitta passiv i väntan på utslaget. Det är nu vi måste smida, det är nu vi kan sätta press på våra företrädare. I slutet av maj måste det vara tydligt för alla vilken verklighetsfrämmande och rent skamlös tanke det är att regeringen skulle ändra lagar för att lägga sig i arbetsmarknadskonflikter. Där kan alla vi göra något; dra i ombuden, sätt lite press på företrädarna. Även de mest toppstyrda organisationer är beroende av sina gräsrötter. Sossarna vill inte gå till val med en förbannad fackföreningsrörelse, men då måste det också mullra rejält i leden. Vad som händer i maj kan visa sig viktigare än valet i höst.
Tidningen Internationalens ledarredaktion
Artikeln tidigare publicerad i internationalens.se