Livsfarliga urspårningar och omänskliga arbetsförhållanden. På många håll i världen har järnvägen blivit en riskabel arbetsplats och en samhällsfara. I ett nyligen publicerat specialavsnitt av podden Working People diskuterar järnvägsanställda från USA, Frankrike och Storbritannien om det inte är dags att gå samman internationellt och kräva en genomgående förändring av systemet – inte bara på järnvägsfronten. Emma Lundström har lyssnat. Hennes artikel – här något förkortad – har tidigare varit publicerad i tidningen Internationalen.
*****
Det är vänsternyhetssajten The Real News Network i samarbete med anrika In These Times som publicerar podden Working People. Med fokus på gräsrotsrörelser har In These Times utmanat makten i USA sedan 1976 genom sin grävande journalistik med vänsterperspektiv. I specialavsnittet av Working People, med det passande namnet Rail Workers of the World, Unite! – Världens järnvägsarbetare, förena er! – får en panel av järnvägsarbetare och fackliga representanter från USA, Storbritannien och Frankrike utrymme att diskutera hur klasskampen ser ut i deras respektive länder och hur kamperna kan knytas samman internationellt.
För kamperna pågår för fullt. I USA kämpar fackföreningar för att rädda järnvägen från företagsmagnater, Wall Street och köpta politiker. I Storbritannien leder National Union of Rail, Maritime, and Transport Workers, RMT, kampen mot högerns brutala åtstramningspolitik. I Frankrike är det landets näst största fackliga centralorganisation Confédération Générale du Travail, CGT, som sluter upp när folket går ut på gatorna i en generalstrejk mot president Emmanuel Macrons nyliberala attack mot landets pensionssystem.
I poddpanelen sitter Ross Grooters från Brotherhood of Locomotive Engineers and Trainmen, BLET, och Railroad Workers United i USA, Cat Cray och Clayton Clive från RMT i Storbritannien och Matthieu Bolle-Reddat från CGT Cheminots Versailles i Frankrike.
Poddvärden, Maximillian Alvarez, beskriver det allvarliga läget för arbetande människor i princip världen över. Det pågår ett flertal strejker i Storbritannien. Fler och fler ansluter sig – postanställda, tjänstemän, lärare, universitetsarbetare, NHS-sjuksköterskor. Därför att de – precis som många arbetstagare i Sverige – står inför en levnadsomkostnadskris. Energipriserna har skjutit i höjden, liksom hyrorna. Det enda som inte skjuter i höjden är lönerna. Arbetarna får bära krisen på sina axlar. Det blir för tungt.
Samtidigt försöker Storbritanniens premiärminister Rishi Sunak och hans Toryregeringen att tvinga igenom en drakonisk antistrejklag. En lag som i princip skulle tvinga alla fackföreningar som vidtar stridsåtgärder att behöva bryta sina egna strejklinjer och upprätthålla en nivå av ”minimiservice” under en strejk. De skulle alltså tvingas undergräva strejken själva.
I USA är det, bland annat, godstrafiken som är totalt urspårad. Järnvägen är kanske den mest vinstinbringande industrin i landet och styret spelar hela tiden företagen i händerna på arbetarnas bekostnad. Vinstdrivna storbolag som Norfolk Southern spårar ur för jämnan och ibland leder det till miljökatastrofer av de mått som vi rapporterade om i förra numret av Internationalen. Ändå uppmanade president Joe Biden kongressen att tvinga landets järnvägsarbetare att acceptera ett kontrakt i slutet av november förra året, med syfte att avvärja en nationell nedstängning av järnvägen. Ett kontrakt som majoriteten av arbetarna hade röstat emot. Kontraktet gjorde i princip en nationell järnvägsstrejk olaglig.
Maximillian Alvarez menar att Biden och kongressen gav järnvägsbolagen allt de ville ha. Istället för att lyssna på järnvägsarbetarna och ta hänsyn till alla säkerhetsrisker som de har varnat om i flera års tid. Sedan kom katastrofen i Ohio och satte fetstil på hur fel vägen var som landets styre valde att gå.
Det nationella tvärfackliga förbundet Railroad Workers United, RWU, har varit ovärderliga för att järnvägsarbetarnas röster och deras perspektiv, trots allt, ska nå ut till i allmänheten.
Ross Grooters är en av de ledande inom RWU. Till vardags arbetar han som godsloksingenjör. Han berättar att olyckan i Ohio hade kunnat undvikas eftersom järnvägsarbetarna har varnat för just den här sortens urspårningar i flera år:
– Vi såg samma sak i Lac-Mégantic, Kanada, för nästan ett decennium sedan. Det är inte en fråga om det kommer att hända, det är när och var, säger han och menar att det i mångt och mycket handlar om att bolagen vill köra så långa och tunga tåg som möjligt. När sedan katastrofer sker – som den i East Palestine, Ohio – skyller bolagen på arbetarna. När det i själva verket är systemet som är fel.
En av de saker som verkligen chockade Ross Grooters förra året – mitt i striden om det ödesdigra kontraktet – var att det skedde en stor urspårning i området där han bor. Det fanns ingenting i medierna om detta. Istället uppräckte han att det hade varit väldigt många tågurspårningar i hans delstat under det senaste året, urspårningar som han inte själv hade en aning om.
– När en urspårning skedde brukade det förut resultera i ett stort möte med säkerhetsinformation. Vi som arbetare skulle få reda på vad som hände, vad som gick fel och varför. Idag känner vi inte ens till alla urspårningar som sker. Så illa är det.
Efter höstens järnvägsuppror blev arbetarna tvungna att gå tillbaka till jobbet. Men organiseringen har inte upphört, menar Ross Grooters:
– Vi vill driva på för ett förstatligande av vårt system. Det bästa sättet vi kan kämpa på är att gå på offensiven och ta kampen direkt mot dessa giriga företag som tjänar miljarder dollar och offrar samhällen som East Palestine för att göra vinster på Wall Street.
Det som hände i East Palestine är resultatet av ett trasigt system som han och andra järnvägsarbetare har pekat på i åratal.
– Problemet är att vi har färre arbetare som gör mer arbete snabbare. Det skapar osäkra förhållanden. Den rullande materielen inspekteras inte ordentligt, spåren inspekteras inte ordentligt, loken fungerar inte som de ska. Vi gör alla detta under alltmer stressiga omständigheter, där vi är trötta och det inte finns någon felmarginal längre. Det skapar situationer där olyckor kommer att inträffa, säger Ross Grooters som menar att enda vägen framåt är att kämpa för ett annat system. Järnvägsbolagen kommer inte att ändra sig av sig själva.
Emma Lundström
