Kari Parman:
Vi offrar vår framtid på vapnens altare
När hettan slår nya rekord varje sommar, när glaciärerna smälter i Alperna och översvämningar dränker städer i Centraleuropa – då borde det vara självklart var våra resurser bör riktas. Men det är det inte. Tvärtom. Aldrig tidigare har det varit så lätt att hitta pengar till upprustning som just nu. I Europas parlament, regeringskanslier och budgetkontor hörs inga invändningar när det gäller nya försvarsmiljarder. Men när samma länder ska investera i klimatanpassning, hållbar energi eller återställa skogar – då är plötsligt budgetutrymmet begränsat, då höjs varnande röster om “ekonomiskt ansvar”.
Det är som att vi lever i två parallella verkligheter. Den ena styrs av rädsla för ett hypotetiskt krig som kanske kommer. Den andra är vår verkliga, brännande nutid – där klimatkrisen redan dödar, tvingar människor på flykt och gör hela områden obeboeliga. Ändå är det den första verkligheten som får pengar, prestige och politiskt fokus.
Jag måste erkänna: Jag hade fel
Jag har själv tidigare varit en varm anhängare av europeisk upprustning. Jag tyckte det var rimligt att vi skulle kunna försvara oss mot ett yttre hot, oberoende av amerikanska nycker eller Nato:s välvilja. Det lät rationellt, ansvarsfullt, till och med nödvändigt.
Men efter att ha fördjupat mig i frågan har jag insett att jag blivit vilseledd. Inte på det sätt som konspirationsteoretiker fantiserar om, utan genom en successiv och systematisk förskjutning av perspektiv – där det militära svaret alltid presenteras som det enda realistiska. I anständighetens namn måste jag erkänna detta. Det är smärtsamt att medge, men viktigare att göra det än att hålla fast vid gamla övertygelser som inte längre håller för en prövning i verklighetens ljus.
För den verkliga faran – den vi redan befinner oss i – kommer inte från pansarfordon och artilleri, utan från bränder, översvämningar, torka och ekologiska sammanbrott. Klimatförändringarna är här och nu, och vi kan inte bekämpa dem med vapen..
Välfärdens pris – vi betalar med vår trygghet
Militära budgetar i EU-länderna växer lavinartat. När man slår samman dem, landar totalsumman på över 350 miljarder dollar – mer än 2,5 gånger så mycket som Rysslands försvarsutgifter. Och lägger vi till Storbritannien och Norge hamnar vi på omkring tre gånger Rysslands utgifter. Det är ironiskt. Samtidigt som vi motiverar upprustningen med hotet från ett land vi ekonomiskt och teknologiskt redan överglänser, drar vi undan resurser från vår egen befolkning. Vi får vänja oss vid nedskärningar i skola, sjukvård, kollektivtrafik och klimatinvesteringar – för pengarna måste ju tas någonstans ifrån.
Men frågan vi inte ställer är: Är det värt det? Är vi verkligen beredda att offra vår välfärd, vår miljö och vår framtid för att göda ett internationellt militärindustriellt komplex som länge levt på att blåsa upp hotbilder?
Krigsmaskineriet som aldrig får vila
Det handlar inte bara om säkerhet. Det handlar om pengar. Den internationella vapenindustrin är bland världens mest lukrativa sektorer. Den kräver ständig expansion, nya marknader, nya hot. NATO:s krav på 2 procent av BNP till försvar är inte bara en strategi – det är en affärsmodell. För varje drönare som säljs, varje raket som beställs, varje nytt vapenprogram som lanseras, jublar försvarsbolagens aktieägare. Det är ett kretslopp där rädsla omvandlas till profit.
Och när vapnen väl köpts in, är det få som vågar ifrågasätta varför de ska användas. Krigsförberedelser tenderar att skapa sina egna realiteter.
Klimatet – det riktiga hotet
Samtidigt är klimatförändringarna här. Nu. Vi har redan sett dödliga värmeböljor i Sydeuropa, skogsbränder i Sverige, översvämningar i Tyskland och torka som förvandlat bördig jord till damm. Det handlar inte längre om framtida scenarier utan om konsekvenser som drabbar oss varje dag. Att inte prioritera detta är att medvetet vända ryggen åt verkligheten.
Klimatkrisen är inte bara en miljöfråga – den är en säkerhetsfråga i ordets mest grundläggande betydelse. Den påverkar tillgång till mat, vatten, bostäder. Den fördriver människor från sina hem och skapar politisk instabilitet. Ingen vapenarsenal i världen kan skydda oss mot smältande isar eller förstörda ekosystem.
Fredsrörelsen behövs – nu mer än någonsin
I denna nya militaristiska era behövs en stark fredsrörelse som vågar ställa de svåra frågorna. Som ifrågasätter den självklara logiken i att upprusta för fred. Som vågar påminna om att varje krona som går till krig är en krona som inte går till klimat, välfärd, utbildning eller rättvisa.
Vi behöver röster som vågar kalla detta för vad det är: ett nytt militärindustriellt skifte, där profit går före planet. Vi behöver återta kontrollen över den politiska agendan innan hela samhället förvandlas till en belägrad zon där rädsla styr varje beslut.
Vi måste välja: Fred eller rustning
Det är hög tid att vi som samhälle bestämmer oss. Ska vi satsa på att trygga framtiden genom klimatinvesteringar, utbildning och internationellt samarbete? Eller ska vi låta oss dras in i en spiral av upprustning, där varje ny miljard till militären måste betalas med försämrad välfärd, ökade klimatutsläpp och urholkad demokrati?
Vi vet att världen inte blir säkrare av mer vapen. Vi vet att klimatförändringarna inte stoppas med stridsvagnar. Så varför agerar vi som om det vore tvärtom?
Vi måste våga ställa oss i vägen. Inte för att vi är naiva – utan för att vi är realistiska. Den verkliga säkerheten byggs inte med missiler, utan med mänsklig värdighet, ekologisk balans och social rättvisa. Det är där framtiden finns. Inte i bunkrarna.
Kari Parman
Gnosjö
