Kari Parman:
Det har nu inträffat något som borde få hela världssamfundet att stanna upp i avsky och bävan: USA har brutit mot internationell rätt genom att attackera ett kärnkraftverk – en handling som inte bara är djupt oansvarig, utan också potentiellt katastrofal för miljontals civila.
Att rikta militära angrepp mot kärntekniska anläggningar är inte bara en krigsstrategisk vansinneshandling – det är ett direkt brott mot internationell humanitär rätt. Genèvekonventionerna och flera FN-resolutioner är entydiga: civila kärnkraftverk får inte angripas, då följderna kan bli förödande långt bortom det omedelbara slagfältet. Strålningsrisker, ekologisk kollaps, massdöd – konsekvenserna av en sådan attack är inte militära, de är existentiella.
USA, som så ofta klär sig i mantel av “demokrati” och “internationell regelbaserad ordning”, har åter igen kastat av sig masken. Med detta agerande visar man att internationella regler bara gäller när de är till för att tygla andra. När det gäller USA självt gäller ett annat rättssystem: ett som rättfärdigar egna övertramp, hur brutala de än är.
Och mitt i detta moraliska haveri – detta desperata behov av en tydlig global markering mot övergrepp – står Sverige. Inte som en kritisk röst. Inte som en försvarare av folkrätten.
Nej, Sverige har i sin enfald och ryggradslöshet nyligen skrivit under DCA-avtalet, ett avtal som ger just dessa krigsförbrytare tillgång till svensk mark, svensk infrastruktur och svensk suveränitet.
Det är fullständigt galet. Fullständigt verklighetsfrånvänt. Samma militärmakt som i natt bevisade sin totala likgiltighet inför mänskligt liv och internationell rätt kommer nu att kunna operera från Boden, Luleå, Uppsala och Ronneby – med Sveriges goda minne. Vi har med berått mod öppnat dörren för krigsförbrytare, gett dem nyckeln till våra flygfält och sagt: “Varsågod, gör vad ni vill – vi litar på er.”
Och låt oss vara tydliga: detta handlar inte om att ta ställning för någon av parterna i kriget. Det handlar om något mycket större än så. Det handlar om mänsklig anständighet. Det handlar om vår skyldighet att stå upp för de lagar och principer vi gemensamt har enats om efter världskrigens fasor – lagar som skulle skydda civila, begränsa lidandet och hålla stater ansvariga.
Om dessa regler förlorar sin betydelse – om vi väljer att blunda när de bryts av mäktiga allierade – då står vi inför ett sammanbrott av hela den världsordning som byggts upp under decennier. Då har vi inte längre en folkrätt, bara en maktens rätt.
Världen måste reagera. Inte med förströdda uttalanden om ”oro”, utan med kraftfulla diplomatiska, juridiska och ekonomiska åtgärder. Och Sverige måste vakna upp. Vi måste säga upp DCA-avtalet innan det är för sent. Vi måste återta vår integritet, vår självständighet och vår moraliska kompass.
Om vi tiger nu, är vi inte längre neutrala. Då är vi medlöpare. Då har vi inte bara misslyckats med att försvara internationell rätt – vi har med öppna ögon gjort oss till medbrottslingar i en världsordning där lagar inte följs.
USA måste hållas ansvarigt. Och Sverige måste sluta buga för den som trampar på folkrätten.
Kari Parman
Gnosjö
