Einsteins berömda formel, E = mc², är en exakt beskrivning av sambandet mellan energi och materia. Men den kan också läsas metaforiskt, som en symbol för något långt större än fysik: en ekvation för hela mänsklighetens tillstånd. En påminnelse om att det vi uppfattar som stabilt och fast i själva verket rymmer krafter som vida överstiger vår kontroll. När denna insikt sipprar ner från vetenskapen till vardagen uppstår en särskild sorts ångest – inte individuell i första hand, utan existentiell och kollektiv.
Redan långt före Einstein försökte filosofer förstå detta spänningsfält. Hos Augustinus finns tiden som ett inre problem snarare än ett yttre mått; hos Spinoza en värld där allt följer nödvändiga samband, utan plats för illusioner om absolut frihet. Hegel placerade ångesten i självmedvetandet: människan blir rädd när hon förstår sig själv som både subjekt och objekt i historien. Marx flyttade frågan från individens inre till de materiella villkoren – det är människans samhälleliga vara som formar hennes medvetande, och därmed också hennes oro.
I buddhismen finner vi en parallell analys, formulerad utan vare sig dialektik eller produktionsförhållanden. Lidandet uppstår ur begäret, ur illusionen om ett fast jag i en föränderlig värld. Där Marx ser alienation och Hegel ser splittring, ser buddhismen okunnighet. Olika språk, samma problem: människan lever i ett tillstånd hon inte själv har skapat men ändå måste bära.
Den moderna människan står med alla dessa traditioner bakom sig – och med en vetenskap som ytterligare har ruckat på tillvarons grundvalar. Kvantmekanikens sannolikheter, kosmologins oändlighet, insikten att universum inte har någon självklar storlek och att evigheten inte är en klocka. Tiden går inte framåt i någon enkel mening; den är ett villkor vi befinner oss i, inte ett verktyg vi håller i handen.
Här uppstår ångesten i sin mest koncentrerade form. Inte bara som rädsla, utan som ett slags överbelastning av mening. När allt kan mätas, förklaras och modelleras – men inget längre garanterar riktning – blir individen ensam med ansvaret att skapa sammanhang. Diagnossystemen växer, kategorierna blir fler, men erfarenheten bakom dem förblir densamma: en känsla av att inte räcka till inför krafter som är större än jaget.
Självskadebeteende kan i detta ljus förstås som ett desperat försök att återta kontrollen över en tillvaro som upplevs abstrakt och obeveklig. När samhällets destruktiva krafter känns i kroppen men inte låter sig formuleras i ord, blir kroppen själv en plats för uttryck. Smärtan blir konkret där ångesten är diffus. Det är inte ett misslyckande hos individen, utan ett symptom på ett tillstånd där sambandet mellan människa, samhälle och kosmos har blivit oöverskådligt.
Ångestens ekvation saknar alltså lösning i traditionell mening. Den kan inte räknas bort. Men kanske kan den förstås, bäras och delas. När vi ser att ångesten inte bara är min utan vår, inte bara psykologisk utan historisk och kosmisk, förändras något. Då upphör den att vara ett isolerat fel och blir i stället ett tecken på medvetande – på att människan faktiskt har förstått något väsentligt om sin situation.
Konsten träder här in – inte som svar, utan som funktion. Den löser inte ångesten, men den ger den form. Och form är avgörande. Där det formlösa hotar att upplösa subjektet, kan bilden, färgen, rytmen eller ordet skapa ett tillfälligt fäste.
Konstens roll har aldrig varit att lugna i banal mening. Tvärtom har den ofta fungerat som ett instrument för oro, sprickbildning och ifrågasättande. Från grottmålningarna till modernismen löper en tråd: människan försöker inskriva sin erfarenhet i något som överlever ögonblicket. Konsten är ett sätt att säga: detta hände mig, detta såg jag, detta kände jag – och jag var inte ensam i det.
I ett samhälle där språket alltmer koloniseras av ekonomi, diagnoser och effektivitet, blir konsten ett av de få rum där erfarenhet inte omedelbart reduceras till funktion. Den talar inte i lösningar utan i relationer. Den förklarar inte världen, men den gör den möjlig att uthärda. Där vetenskapen söker lagbundenhet och politiken söker handlingskraft, tillåter konsten tvetydighet, motsägelse och pauser.
För den människa som bär ångesten i kroppen, som saknar ord för det som känns men ändå tränger sig på, kan konsten fungera som ett alternativt språk. Inte som terapi i snäv mening, utan som ett sätt att externalisera det inre trycket. Att skapa, se eller vistas inför ett konstverk kan vara ett sätt att dela bördan med något utanför jaget.
I relation till självskadebeteende blir denna aspekt särskilt tydlig. Där handlingen annars riktas mot den egna kroppen, erbjuder konsten en förskjutning: smärtan kan flyttas från huden till ytan, från nervsystemet till duken, pappret eller ljudet. Det är ingen garanti för läkedom, men det är en annan riktning. Och riktning är inte oväsentligt i en tillvaro där orienteringen gått förlorad.
Konstens betydelse ligger därför inte i dess förmåga att trösta, utan i dess förmåga att bära det som inte låter sig lösas. Den håller frågorna öppna utan att låta dem förinta oss. I detta avseende är konsten en lågmäld motkraft till både cynism och desperation. Den insisterar på att erfarenheten – även den smärtsamma – har rätt att existera utan att omedelbart rättfärdigas.
Om universum saknar bestämd storlek och om evigheten inte är en klocka, blir konsten ett mänskligt sätt att mäta utan måttstock. Inte för att fixera tillvaron, utan för att orientera sig i den. Ett slags inre navigationsinstrument, grovt kalibrerat men djupt nödvändigt.
Peter Danngren, Eskilstuna december 2024
Lästips:
Ångestens ekvation – eFOLKET, 20 juni 2017