1700-talet: upplysning, medborgarskap och den nya splittringen
1700-talet innebär en avgörande förskjutning i alienationens historia. Där 1600-talets alienation främst var strukturell och administrativ, formas under 1700-talet en mer medveten och reflekterad erfarenhet av främlingskap. Människan träder nu fram som individ och medborgare – men just detta framträdande skapar nya motsättningar mellan het och underordning, förnuft och liv.
Upplysningen formulerar ett löfte om frigörelse. Genom förnuftet ska människan befria sig från tradition, vidskepelse och godtycklig makt. Hos Immanuel Kant sammanfattas detta i uppmaningen att människan ska våga använda sitt eget förstånd. Alienationen uppfattas här inte som ett oundvikligt tillstånd, utan som något historiskt skapat – och därmed möjligt att övervinna. Men detta emancipatoriska projekt rymmer en paradox: samma förnuft som lovar frihet blir också ett instrument för ordning, disciplin och kontroll.1
Under 1700-talet omformas nationalstaten till en medborgarstat. Individen är inte längre endast undersåte, utan bärare av rättigheter och skyldigheter. Samtidigt universaliseras lagen: den ska gälla lika för alla, oberoende av person och sammanhang. Just denna abstraktion innebär en ny form av alienation. Människan erkänns som juridisk person, men reduceras samtidigt till rättssubjekt – en formell figur skild från sitt konkreta liv.
Hos Jean-Jacques Rousseau artikuleras denna spänning med särskild skärpa. I teorin om samhällsfördraget förenas individens frihet med den allmänna viljan. Men friheten kräver underkastelse under något större än den enskilda viljan. Alienationen uppträder här inte som yttre tvång, utan som inre konflikt: individen måste identifiera sig med en gemenskap som samtidigt begränsar henne. Att vara fri innebär att lyda lagar man inte själv formulerat i praktiken.2
Samtidigt sker en avgörande ekonomisk omvandling. Den tidiga kapitalismen och marknadsekonomin frigör individen från feodala band, men underordnar henne nya, opersonliga krafter. Hos Adam Smith beskrivs arbetsdelningen som välståndets källa, men också som en process som fragmenterar människans verksamhet. Arbetet blir ensidigt, mekaniskt och alltmer fjärmat från helheten. Här skymtar en ny form av alienation: människan förlorar kontrollen över både sitt arbete och dess sociala mening.3
Alienationen under 1700-talet är därför inte längre enbart en fråga om statlig makt, utan om subjektets inre struktur. Människan förväntas vara autonom, rationell och självstyrande – samtidigt som hennes liv formas av lagar, marknader och institutioner hon inte behärskar. Klyftan mellan ideal och verklighet vidgas. Friheten proklameras, men upplevs ofta som formell snarare än verklig.
1700-talet skapar således de begrepp genom vilka alienationen senare ska kritiseras: frihet, rättighet, förnuft och subjektivitet. Men i samma ögonblick som dessa begrepp etableras, avslöjas också deras begränsningar. Alienationen förskjuts från att vara ett yttre förhållande mellan människa och makt till att bli en inre spänning i det moderna subjektet självt.
Peter Danngren
Fotnoter:
1. Immanuel Kant, Vad är upplysning?, i Svar på frågan: Vad är upplysning? svensk översättning (Daidalos, Göteborg, 1992).
2. Jean-Jacques Rousseau, Om samhällsfördraget, svensk översättning (Natur & Kultur, Stockholm, 2008).
3. Adam Smith, Nationernas välstånd, svensk översättning (Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1997).
4. Sven-Eric Liedman, I skuggan av framtiden (Albert Bonniers Förlag, Stockholm, 2017).
Peter Danngren