Del 2: Materiella strukturer, mentalitet och erfarenhet i Europa 1300–1600
Det europeiska samhället mellan 1300 och 1600 präglas av en långsamhet som är avgörande för förståelsen av alienationens historia. De materiella livsvillkoren förändras trögt, ofta över sekler snarare än generationer. Det är denna djupa strukturella varaktighet som Fernand Braudel beskriver som la longue durée: vardagslivets nivå, där arbete, föda, klimat och sociala hierarkier sätter gränserna för tänkandet självt. Alienationen uppstår inte här som begrepp, men dess historiska förutsättningar börjar långsamt ta form.
Det feodala samhället är i grunden lokalt och personligt organiserat. Produktionsförhållandena är bundna till jord, stånd och tradition. Arbetet är inte åtskilt från livet utan sammanfaller med det. Som Friedrich Engels framhåller i sina analyser av feodalismen är exploateringen synlig och relationerna konkreta: bonden står i ett direkt beroendeförhållande till jordägaren, inte till ett abstrakt system.¹ Detta innebär förtryck, men ännu inte alienation i modern mening. Alienation förutsätter ett visst mått av formell frihet – möjligheten att betrakta sitt arbete och sitt liv utifrån. Denna distans saknas ännu.
Tiden i det feodala samhället är inte homogen eller kvantifierad. Den är cyklisk, knuten till årstidernas växlingar, kyrkoåret och kroppens slit. Hungern, sjukdomarna och döden är ständigt närvarande, men de upplevs inte som absurda utan som delar av världens ordning. Hos Braudel framstår detta inte som ett trauma, utan som vardag. Just därför är världen ännu inte främmande: den är hård, men begriplig inom sina egna ramar.
Denna materiella stabilitet motsvaras av en särskild mentalitet. Johan Huizinga beskriver den senmedeltida världen som symboliskt tät. Ritual, lek, våld och fromhet är inte åtskilda sfärer, utan olika uttryck för samma livsform. Döden är inte förpassad till det privata eller medicinska, utan gestaltas offentligt och kollektivt. Människan lever inte inför världen som betraktare, utan i den som deltagare.
Alienationen i denna period är därför inte psykologisk utan kosmologisk. Människan upplever sig inte främmande inför sig själv, utan underordnad en ordning hon inte kan förändra. Hon är bunden, men inte rotlös. Den moderna erfarenheten av tomhet förutsätter just det som ännu saknas: ett glapp mellan individ och värld.
En första spricka i denna helhet kan dock urskiljas i den sena medeltidens mystik. Hos Mäster Eckhart förläggs mening och sanning inte längre primärt till yttre ordningar, utan till subjektets innersta erfarenhet. ”Gud är mig närmare än jag är mig själv”, skriver Eckhart i sina predikningar. ² Detta innebär ännu inte alienation, men väl en radikal inre förskjutning. När världen mister sin självklara symboliska bärighet, flyttas det absoluta inåt. Därmed uppstår också möjligheten till ensamhet inför det yttersta.
Under 1500-talet blir denna osäkerhet tydligare artikulerad. Hos Michel de Montaigne framträder ett jag som inte längre vilar i givna ordningar. I Essayer undersöker han sig själv snarare än världen och sammanfattar sin hållning i frågan: ”Vad vet jag?”³ Detta är ännu inte alienation i marxistisk mening, men ett uttryck för att individen inte längre finner stabil orientering i tradition, religion eller samhällsordning. Självreflexionen blir en nödvändig strategi i en värld som förlorat sin självklarhet.
Samtidigt finns motrörelser. Hos François Rabelais möter vi ett överdådigt försvar av kroppen, skrattet och det materiella livet. I Gargantua och Pantagruel hånas askes, disciplin och alltför strikta ordningar. ”Skrattet är människans särskilda kännetecken.”⁴ Rabelais groteska realism kan läsas som ett försök att rädda livets sinnlighet i en tid där världen börjar regleras, mätas och moraliskt disciplinerats.
Med Blaise Pascal når denna utveckling en ny intensitet. Hos honom har världen redan blivit oändlig, tyst och likgiltig. ”Den eviga tystnaden i dessa oändliga rymder skrämmer mig”, skriver han i Tankar.⁵ Här finns inte längre någon kosmisk hemhörighet. Människan är utkastad mellan intighet och oändlighet, utan garantier. Tron framträder inte som självklar tillhörighet, utan som ett existentiellt val i avsaknad av mening.
Sammantaget visar perioden 1300–1600 hur alienationen inte uppstår som ett plötsligt brott, utan som en långsam historisk möjlighet. Med Braudel och Engels kan denna möjlighet förankras i förändrade materiella villkor: arbete, tid och sociala relationer börjar frigöras från sina traditionella sammanhang. Med Huizinga, Eckhart, Montaigne, Rabelais och Pascal kan man följa hur dessa förändringar erfars, uthärdas och artikuleras innan alienationen får sitt namn. Människan har ännu inte blivit främmande för sitt arbete – men hon har börjat bli ensam med sitt jag.
Peter Danngren
Fotnoter:
1. Friedrich Engels, Det tyska bondekriget, övers. och inl., Stockholm: Arbetarkultur, 1971, kap. 1–2.
2. Mäster Eckhart, Predikningar, övers. Bengt Ellenberger, Skellefteå: Artos, 1994, predikan 5.
3. Michel de Montaigne, Essäer, urval och övers. Stolpe, Stockholm: Atlantis, 2012, bok II, essä 12.
4. François Rabelais, Gargantua och Pantagruel, övers. Anders Bodegård, Stockholm: Atlantis, 1991, Gargantua, kapitel 5
5. Blaise Pascal, Tankar, övers. Hjalmar Gullberg, Stockholm: Bonniers, 1957, fragment 201 (Brunschvicg).