Människan har inte alltid erfarit världen som något hon står mittemot. Det finns historiska former av liv där tillvaron ännu inte är uppdelad i subjekt och objekt, i inre och yttre, i arbete och mening. Detta innebär inte att livet var lätt eller rättvist, utan att det ännu inte krävde ständig reflektion för att kunna uthärdas.
Hos Mäster Eckhart framträder denna erfarenhet i religiös form. När han talar om själens förening med Gud gör han det utan introspektiv självanalys. Själen ska inte betrakta sig själv, inte fixera sig vid sitt inre, utan tömmas på sitt jag för att kunna verka i världen utan mellanled. Eckharts Gelassenheit är inte ett psykologiskt tillstånd utan ett sätt att vara: ett liv där handling och mening ännu inte glidit isär.1
Denna hållning var inte enbart teologisk utan djupt materiell. Den medeltida människans livsvillkor gav litet utrymme för ett inre som kunde isoleras från världen. Kroppen var ständigt närvarande genom arbete, hunger, sjukdom och trötthet. Livet levdes utåt, i hushåll, byar och skrån. Självet var inte en privat sfär, utan en nod i ett nät av beroenden.
Detta vardagsliv har Fernand Braudel beskrivit som la longue durée: de långsamma, nästan omärkliga strukturer som bar upp människors liv bortom politiska händelser och idéhistoriska brytpunkter. Tid var här inte en abstrakt resurs utan en rytm. Årstider, dagsljus, kyrkoår och kroppsliga behov organiserade tillvaron. Upprepningen var inte monoton i modern mening, utan en stabiliserande kraft.2
Det är först när tiden lossnar från dessa rytmer som monotoni blir möjlig. För att upprepningen ska bli tom måste varje dag först göras likvärdig med alla andra. Den förmoderna människan levde i likartade dagar, men inte i utbytbara.
Hos Johan Huizinga får denna värld sin kulturella gestalt. I leken och spelet ser han inte en flykt från allvaret, utan dess ursprungliga form. Leken är regelbunden men inte nyttobunden, allvarlig men inte funktionell. Den tillåter masker, roller och överdrifter – men också skratt. Humorn här är inte ironisk. Den skapar ingen distans mellan människan och hennes liv, utan bekräftar hennes deltagande i det.3
Alienationens första möjlighet uppstår när detta spel stelnar. När rollerna inte längre kan lämnas, när reglerna förlorar sin lekfullhet och blir permanenta krav, då börjar världen uppträda som något främmande.
I övergången mot moderniteten möter man denna förskjutning tydligt hos Blaise Pascal. Pascal erfar redan den inre splittringen, rastlösheten och behovet av divertissement – förströelsen som skydd mot tomheten.4 Där Eckhart såg själens tömning som befrielse, ser Pascal avgrunden som öppnar sig när människan blir ensam med sig själv. Det är ett tidigt vittnesmål om ett jag som inte längre bärs av världens självklara former.
Hos Michel de Montaigne är denna spricka ännu inte fullt utvecklad. Montaigne skriver om sig själv, men inte som ett projekt. Han iakttar sina vanor, sin kropp, sina motsägelser med en mild humor som vägrar göra honom till föremål för förbättring. När han skrattar åt sig själv gör han det inte för att korrigera, utan för att undvika att stelna i en identitet.5 Självet är ännu något man lever med, inte något man måste förvalta.
Den materiella grunden för denna erfarenhet förändras gradvis. När arbetet börjar lösas från hushållet, när tiden mäts, jämförs och säljs, förändras också människans förhållande till sig själv. Arbetet blir abstrakt, lösgjort från sammanhanget, och därmed också från den människa som utför det.
Redan före fabriken anas denna utveckling. Barnet, liksom den vuxne, lever i den förmoderna världen utan en särskild psykologisk zon. Det finns ännu ingen barndom i modern mening. Barnet är en del av arbetet, hushållet och gemenskapen. Barndomen är kort och ofta hård, men den är inte avskild från livet självt.6
Först när barnet blir ett särskilt projekt uppstår också en ny form av distans. Barndomen blir en förberedelse för framtiden, ett stadium som ska optimeras och skyddas. Livet delas upp i faser, var och en med sina mål. Det är i denna uppdelning – av tid, arbete, roller och åldrar – som alienationens förutsättningar långsamt tar form.
Peter Danngren
Fotnoter:
1Mäster Eckhart, Predikningar och traktater, övers. Hjalmar Gullberg, Natur och Kultur, Stockholm.
2Fernand Braudel, Materiell civilisation, ekonomi och kapitalism, band I, övers. Gunnar Sandin, Gidlunds, Stockholm.
3Johan Huizinga, Homo Ludens, övers. Johan Asplund, Daidalos, Göteborg.
4Blaise Pascal, Tankar, övers. Hjalmar Gullberg, Bonniers, Stockholm.
5Michel de Montaigne, Essäer, urval och övers. Stolpe, Atlantis, Stockholm.
6Philippe Ariès, Barndomens historia, övers. Sven-Erik Torhell, Gidlunds, Stockholm.
Källor:
Ariès, Philippe. Barndomens historia. Gidlunds.
Braudel, Fernand. Materiell civilisation, ekonomi och kapitalism. Gidlunds.
Eckhart, Mäster. Predikningar och traktater. Natur och Kultur.
Huizinga, Johan. Homo Ludens. Daidalos.
Montaigne, Michel de. Essäer. Atlantis.
Pascal, Blaise. Tankar. Bonniers.