Sommarlästips 3: “Finnbastu” av Nils Parling

I den vedermödornas tid, då inhumant bolagsvälde och brösthög förmansdiktatur gjorde det omöjligt för vanligt enkelt arbetsfolk att existera under Rinkarfors Bolags regim, miste Raiskibergs by i likhet med så andra bergslagsbyar hälften av sina inbyggare.

Och tiden gick. Högkonjunkturen trädde in. De öronhöga diktatorerna begynte ängslas. Beställningarna flöt in, men att fullfölja leveranserna var svårt eftersom arbetskraft saknades. Den hundrahövdade bolagshydran tvingades släta ut varggrinet till ett låtsas välvilligt leende, tvingades lossgöra några av sina huvuden från hydrekroppen. Skickade dem ut i världen att skaffa arbetsfolk till bolagets skogar. Leende värvare gick till Finland, till Tyskland och Danmark. Välvilligt lockande: Ett härligt land! Mjölk och honung! Bara kom!

Och främlingarna kom. Rinkarfors Bolags skogar blev plötsligt något av en jättelik separator i vilken tusenden av främmande arbetare separerades. För alla som lockades av anbuden stannade visserligen inte. Det kom danskar som stannade en månad och tyskar som strävade ett par veckor och finländare som jobbade ett par dar och försvann eller lyckades finna sig tillrätta någotsånär och blev kvar på de torvor som bröts någon gång för tre-fyra hundra år sen av slitkusar från deras eget land, från Suomi Savolaks. De sistnämnda var inte så många, men tillräckligt ändå för att besätta några tiotal torp som förut legat öde.

Till Raiskibergs by kom Öljyraanta. Och Lillebäcks tomt fick ta emot familjen som bestod av Veiko Öljyraanta själv samt hustrun och tre flickor i skolåldern. Raiskibergs skogvaktare tog i egen hög person emot familjen som anlände med en av bolaget tillhörig lastbil. Slog i hand och välkomnade en bredaxlad krigsveteran med ett ansikte där granatskärvor likviderat ett öga och plöjt besynnerligt, nu vita ärrmönster. Så till kvinnan med välvillig näve och till slut till småflickorna. Visste Öljyraanta att han nu var kommen till paradiset? Här skulle förvisso bli härligt att leva! Här fanns jord, här var skog i oändlighet och bra priser! Häst skulle han få på kredit av bolaget, kor likaså. Varsågod! Allt vad ni behagar!!!

Och Öljyraanta log så ärrmönstret blev som ett spindelnät och den äkta glädjen över mottagandet strömmade över i hans friska öga medan emaljögat kikade kallt realistiskt på skogvaktare Råberg och lät sig inte påverka.

Dack! Million dack! sa han. – Jag höra her komma bra! Det skönt börja leva nytt! …

Och kvinnan hans log och barnen gladde sig och allt var frid och fröjd.

Den kvällen gick Öljyraanta gårdssyn. Och han fann att lagårn var gammal och stallet litet och ruckligt, uthusen verkligen lite si och så. Men han hade sett långt sämre i sin hemtrakt i fjärran Suomi och ingen hade beklagat sig. Åkrarna var visserligen i vanhävd men tämligen släta och stenfria, så inte heller detta störde nämnvärt den nykomne. Han var stark och morsk och full av god arbetsvilja, nog skulle det ordna sig med jorden.

Men det var i alla fall något han inte alls kunde lika. Det fattades ett stycke uthus. Han sökte det förgäves. Lättade på dörrar och gluggar till alla skjul och skyven, till alla små bodar och laduruckel, men för var dörr eller glugg han öppnade för insyn blev hans uppsyn än mer bekymrad. Och när allt var genomsökt och han inte funnit sitt sökandes mål, vände han sig till hustrun som också var med för att riktigt se över de nya möjligheterna.

Jeflar tysen! Inko bastu!

De båda talade alltid finska sinsemellan, men Öljyraanta var så upprörd över bristen att han rent glömde sig och istället använde sig av den smula svenska han hade lyckats tillägna sig.

Han sa detsamma till en granntorpare som nyfiket gjort sig ett ärende neröver för att kanske få ett tillfälle att bekika nykomlingarna. Men grannen blev inte alls smittad av Öljyraantas tydliga indignation. Bastubad hörde i bygdens allmänna begrepp till sägnerna från forna tider.

Hä! Bastu! Sa han och rev sig bakom örat. – Tja-a, vem har bastu? Vad skulle det förresten vara bra för? …

Ni inte bada basto, frågade finnen förvånad.

Nhä-ä! sa grannen. – Nhä-ä! Bada basto

Öljyraanta skakade sitt ärriga huvud.

Svenske man inte bada basto! Svenske man alla mycket tjitig! Finske man inte bada basto, då finske man sjuk, jo! Jag måste, annars jag inte kan arbeta. Konstigt! Svenske man kanske sjuk om han ren, inte tjitig? …

Grannen strök sig över sitt brungarvade torparansikte och såg nästan lite generad ut …

Ur Nils Parling bok: Finnbastu

Detta är ett litet läsprov från inledningen av boken Finnbastu.

Om den här novellen i boken Finnbastu skriver Tidens Förlag:

“titelnovellen är en dråplig historia om hur det går för inflyttade finnen Öljyraanta, när han väl lyckas skaffa sig en bastu på sin tomt, en nyhet som väcker sensation i byn och så småningom också myndigheternas misstänksamhet.”

Den här boken och flera andra novellsamlingar och romaner av Nils Parling samt många andra böcker av svenska arbetarförfattare kan du låna från “Carl-Skoglund-biblioteket” – som delar lokaler med eFOLKET på Norra Hamn 3 i Eskilstuna – vid ån, ett stenkast norr om Munktell-området.

Illustration: “Bimman”, Tommy Andersson.

Nils Parling ingår i våra porträtt av arbetarförfattare, som har skrivits av Kjell Andersson.

Liknande artiklar:
Arbetstider Flickan vid den sinnrika symaskinen syr endast Två sömmar. Hon är en av de
Det var det året när almanackan ändrades som de vigdes. De ålderdomliga namnen togs bort
Det var en ljus sommarnatt, som Amaltheabomben kastades, det var natten mellan den 12 och
Jag minns så väl dagen, mor gifte sig. Vi bodde hos en syster till henne