Bild: Muhammad Ribkhan / pixabay.

Mera torgskräck – Av Mikael Lejunger  

Läs Mikael Lejungers tidigare i eFOLKET publicerade kåseri, Torgskräck.

Det är sommar, det är lördag och klockan är åtta på kvällen. Jag sitter längst bak i gatuköket och njuter av lugnet före stormen. Spikarna har kommit, handlat, ätit och gått. Alla förberedelserna inför nattens lavin av kunder är utförda, och medan jag inväntar personalförstärkningen, kopplar jag av till Pink Floyds album “The Wall”.

En ensam, redlöst berusad man raglar fram över torget. Av ölmagen att döma är han i nedre medelåldern. Hans autopilot verkar fortfarande fungera, för trots många felsteg och mycket vinglande åt sidorna, närmar han sig långsamt men säkert gatuköket. De sista metrarna fram till luckan kryper han på alla fyra, men lyckas resa sig upp genom att ta stöd av serveringshyllan.

– Jag ska ragga upp en kvinna, sluddrar han på finska.

– Det är friskt humör, men du har kommit till fel ställe, för här finns inga kvinnor.

Han försöker fokusera blicken på mig utan att lyckas.

– Är det morgon eller kväll nu? frågar han till slut.

– Det är morgon, klockan är åtta, ljuger jag.

Han vaggar fram och tillbaka där han står och håller i sig och verkar inte fatta innebörden av det jag sade.

– Ska du inte gå hem och sova några timmar, så orkar du ragga i kväll i stället. Du har ju så fina kläder på dig också.

Han är klädd i vit kragskjorta, gröna träningsoverallsbyxor och röda plastsandaler. Det enda som fattas för att göra katastrofen komplett är en gul keps med texten “Valmet”.

– Tycker du det?

– Jadå, helt ärligt. I kväll kan du inte misslyckas.

Han står kvar en lång stund medan hans irrande blick söker en punkt att fästa sig vid. Plötsligt gör han helt om och snubblar tillbaka i samma riktning han kom ifrån. Jag hoppas att han hittar hem innan polisen hittar honom.

En spansktalande före detta granne till mig vid namn Fernando dyker upp. Vi känner varandra bara på svenska grannars vis, det vill säga inte speciellt väl, men han är en glad och hygglig prick och vi brukar alltid stanna och växla några ord när vi av en slump träffas på stan. Han vet att jag jobbar i gatuköket, men det här är första gången som han handlar något av mig.

– Har do miket jobb her? frågar han medan vi väntar på att hans pommes frites ska bli klara.

– Ja, på helgerna är det stressigt.

– Do jobbar vardagar också?

– Ja, men inte här. Det här är mitt extraknäck.

– Va’ do jår annars?

– Jag arbetar som språklärare.

Han ser fullkomligt förbluffad ut:

– E’ do leerare?! Ja’ trode do va’ dom!

Det ena utesluter tyvärr inte det andra, ler jag tillbaka.

En allmänt rådande fördom är att grillbiträden måste vara korkade, för annars skulle de ha en utbildning och ett bättre jobb. Dum eller inte, men jag jobbar på torget därför att det just nu råkar passa mig som pjäxan i koblaffan.

Klockan blir nio och jag får sällskap och draghjälp av självaste ägaren, den beryktade Korv-Olle, alias Turbo-Olle. Sivan har nämligen fått förhinder och eftersom det är stört omöjligt att få den ordinarie dagpersonalen att jobba natt, brukar chefen rycka in i akuta fall.

Det finns enbart fördelar med att ha Olle som bakladdare. Han är lugn, trygg, humoristisk och ser på allting realistiskt och med en hälsosam distans. Han kan jobbet utan och innan, vilket bekräftas av det faktum att han på fem år byggt upp sin rörelse från ingenting till det mest lönsamma gatuköket i Södermanland. När Olle är med känner jag mig mycket säkrare, för om det uppstår en svår situation som kräver rätt bedömning – och gudarna ska veta att det inträffar ofta – behöver jag inte ta ställning, utan jag kan kan skjuta över beslutsfattandet till honom. Sist men inte minst är han den överlägset bästa chefen jag någonsin haft.

Framåt halv tio är ruljansen i full gång. Olle är helt fenomenal på att i förväg gissa vad kunderna vill äta och därför är maträtterna ofta färdiga redan innan beställningen gjorts! Det bidrar till en snabb och smidig betjäning, som vi får en hel del uppskattning för.

När vi jobbar tillsammans, har vi en intern grej, som går ut på att poängsätta brudar på en skala från noll till tio. Nu står två riktigt snygga kvinnor i 30-årsåldern framför luckan och jag säger till Olle över axeln:

– Nio plus åtta blir sjutton.

– Två gånger nio är aderton, korrigerar han och blinkar till mig.

En av damerna tycks ha förstått vad vi håller på med. Medan vi gör i ordning deras beställningar tittar hon forskande på mig och ibland lyser hennes ansikte upp i ett leende.

– Vi ska gå på Statt och dansa i kväll, säger hon glatt.

– Det är ett trevligt ställe, svarar jag.

– Ska du följa med?

Det skulle chefen inte uppskatta, svarar jag och pekar med tummen mot Olle.

– När slutar du?

– Halv fem.

– Jag kommer förbi på hemvägen…

När de går, blåser hon en kyss till mig.

– Inget baksug där inte, skrockar Olle i bakgrunden.

En norskregistrerad Mercedes parkerar framför kiosken. En blond, gänglig man stiger ur bilen och ställer sig i kön. Fristadstorget är en fotgängarzon där all biltrafik – förutom de lokala bussarna – är förbjuden och polisen brukar vara extra nitisk med att bötfälla dem som överträder just den bestämmelsen. Vi följer därför nyfiket med hur situationen utvecklar sig och slår vad om antalet minuter tills lagens långa arm ingriper. Naturligtvis kan vi inte låta bli att skämta om det faktum att det är just en norrman som har parkerat fel.

Efter en kvart har Ole köat sig fram till luckan och beställer pölsa, mos, bröd och Pepsi Cola för fem personer. När han betalat och står i begrepp att gå säger jag:

– Du har parkerat på ett riskabelt ställe. Det är bilförbud här på torget. Du är mycket nära att få en snabbvinst på trehundra kronor, för polisen kör förbi med jämna mellanrum.

– Mange takk, mange takk, ler han vänligt och sätter sig bakom ratten.

Uppenbarligen har han inte förstått vad jag sade, för bilen rör sig inte ur fläcken utan hela familjen sitter lugnt kvar och äter. Efter ytterligare tjugo minuter stiger mannen ut och kastar soporna i papperskorgen, varefter han startar bilen och sällskapet åker därifrån.

– Det sägs att dårar och nybörjare har tur, filosoferar Olle. Det verkar som om vi får lägga till norrmännen.

Det är riktigt, för ingen annan har någonsin kommit undan med tricket som norrmännen nyss förevisade.

En kille som jag brukar träffa i bilskolan beställer en korv med bröd.

– Hur går det med körkortet? frågar han.

– Bra än så länge. Själv då?

– Jo, det går framåt. Men du, jag måste fråga dig en sak. Du står här och jobbar varje helg – hur mycket tjänar du egentligen?

Den pinsamma frågan är så överrumplande att jag inte fort nog kommer på något bra svar. För att vinna tid, tittar jag på Olle och säger:

– Ja, inte står vi här gratis inte, eller vad säger chefen?

– Det är bara stryk och ålderdomsrynkor som är gratis, skrattar Olle med spelad artighet.

– Är det därför du kör omkring i en sprillans 264:a utan körkort? frågar killen.

Där satt den; den svenska avundsjukan. Det var tydligen där skon klämde. Jag hinner inte ens replikera innan han har smitit iväg in folkhopen. Faktum är att jag har så bra betalt, att det bara är Olle och

jag som vet exakt hur mycket…

Skånska Ballen står på tur. Han är en stamkund, som jag har svårt att fördra, för han är förkroppsligandet av ett antal föraktliga egenskaper. Bland annat är han dryg, inbilsk, besserwisser och wannabe. Dessutom tror han sig vara väldigt lustig – i natt också:

– Ein balle me’ beinskydd å skeonsk seinap.

På det släpper han ur sig sitt enerverande, rungande gapskratt. Jag tar betalt och räcker honom den stekta korven med bröd och extra stark senap. Han går några steg bort och ställer sig sedan i en tillgjord pose med huvudet högt, ena armen på höftet och den andra, som han håller korven i, böjd mot ansiktet i en onaturlig vinkel. Ingen på torget får missa att han står och äter korv!

Strax efter ett ringer telefonen. Olle svarar och ropar sedan att det är till mig.

– Hej, hörs en kvinnoröst.

– Hej själv.

– Jag var och köpte cigg av dig i kväll. Kommer du ihåg mig? Jag hade vita jeans och en vit jacka.

– Kanske det…men jag kan inte placera dig just nu, försöker jag lirka.

– När slutar du?

– Halv fem.

– Jag kommer ner och lämnar en reservnyckel till dig. Sen kommer du till mig när du har jobbat klart.

– Visst, det låter bra.

– Vi ses snart.

Jag lägger på och undrar vem av nattens alla kunder det kan ha varit, men jag känner också en växande positiv spänning inför det utlovade förestående återseendet.

En stor lufs till ung man ställer sig vid luckan. Jag har träffat honom några gånger förut, och ibland har han uppfört sig väldigt störigt.

– Var är tjejerna! ropar han.

Hoppsan, en till som ska ragga vid grillen!

– De är lediga i natt. Vad vill du beställa?

– Ta hit tjejerna!

– I morgon jobbar de igen. Vad vill du äta?

Han stöder armbågarna mot disken, och hakan i händerna. Han stirrar tyst framför sig medan vi väntar otåligt. Det går en minut.

– Gå åt sidan och fundera om du inte kan bestämma dig, säger jag.

– Nä!

Olle kommer till min assistans:

– Stå inte i vägen! Flytta på dig så folk får handla!

– Nä! Jag går ingenstans!

– Flytta på dig eller så ringer jag polisen.

– Nä!

Olle går till telefonen, men innan han valt numret, kliver en mycket stabil herre fram ur ledet.

– Polisen är redan här! säger han, kopplar omvänt livtag på den unga muppen och kastar honom några meter åt sidan.

Jag känner igen den handlingskraftiga jätten från Pelles Atletklubb och jag vet med säkerhet att han verkligen är polis. En stund senare är det hans tur att beställa.

– Vad sa dom, skulle dom komma? frågar han Olle.

– Nej, jag la på luren för det verkade inte behövas. Beställ rejält nu för huset bjuder.

Klockan har blivit två och nattklubbarna i centrum har spytt ur sig en skock överförfriskade gäster. Det är en stökig och skrålande massa, som från ett tiotal olika restauranger sipprar in på torget, för att där bilda en uppsjö av problem. Det hörs på långt håll, att även min kompis och kollega, den nationellt renommerade tyngd- och styrkelyftaren KK är på ingång, för hans Tarzanrop har med ökande volym ekat redan i ett par minuter. I natt leker han dessutom att han är Hulken. Han har tagit av sig skjortan och spänner sina imponerande överarmsmuskler.

– I’m the Hulk! I’m the Hulk! vrålar han ut över torget och minsann finns det inte en stor fysisk likhet mellan honom och den riktiga Hulken på TV. Den enda större skillnaden är att KK’s ögonvitor vid den här tiden på lördag morgnarna är stora som kokta ägghalvor.

Han får syn på ett par tonårstjejer som går i skolan där vi jobbar och börjar jaga dem, allt medan han ryter oartikulerat. Tjejerna springer undan och skriker av både rädsla och förtjusning. Han lyckas fånga in en av dem i en björnkram och lyfter upp henne en meter över gatan.

– I’m the Hulk! ropar han igen och börjar göra häftiga samlagsrörelser mot hennes underliv.

Vi skrattar åt det tragikomiska spektaklet, men sanningen är att jag tycker synd om min kompis. Han är en anständig och genomhederlig man, men han har ett stort problem: han är törstig men tål inte alkohol. Redan efter tre öl blir han patologiskt berusad och reptilhjärnan kickar in. I redlöst tillstånd kan han hitta på nästan vilka tokigheter som helst. Efteråt minns han aldrig vad han har gjort, vilket ger honom en monumental bakfylleångest, som kan vara i flera dygn.

KK släpper flickan han hållit som gisslan och tycks plötsligt komma ihåg att det är jag som brukar jobba i grillkiosken på helgerna. Han tränger sig fram till luckan och vrålar:

– Mickeee! Saft och bullar! Saft och bullar! Saft och bullar!

– Vi har inte saft och bullar.

Han ignorerar mitt svar, vänder sig mot kön och skanderar:

– Saft-och-bul-lar, saft-och-bul-lar!

En grupp tonårspojkar med uppenbart god sinne för dålig humor bildar genast en improviserad hejarklack och upprepar taktfast hans slogan.

Helt oaviserat rusar den gode marodören med förvånansvärt hög fart tvärs över torget och låter gång på gång sitt Tarzanrop ljuda.

Han försvinner ur mitt synfält men dopplereffekten ger vid handen att han är på väg bort från centrum – förhoppningsvis ända hem.

Även tunga nätter följs av en morgon och fram mot femtiden är vi klara med helgens ackord. Vi låser om oss och börjar gå mot parkeringen, där Olle har lämnat sin bil.

– Stana! Stana geinast!

Instinktivt gör vi det och upptäcker Skånska Ballen, som är ute och rastar sin okopplade schäferhund.

– Kim kan attackeira om han tjienner sej heotad.

– Då ska du koppla hunden fort som fan! beordrar Olle. Om den ger sig på mig, lovar jag att den inte lever i morgon!

– Heotar do min hond?

– Den är för korkad för att förstå ett hot, men du bör kunna göra det, fastän du är på samma nivå som en apa!

– Akta dej, anars bossar jao Kim peå dej!

– Gör det och ni dör båda två, här och nu!

Det är sällan Olle uttrycker sig så hårt, men nu verkar han vara heligt förbannad. Jag vet att han som tävlingsskytt har en hel del handeldvapen hemma i kassaskåpet. Jag börjar undra om han inte har ett i bilen också.

Ballen har förstånd nog att knipa truten. Han kopplar sin hund och vandrar vidare mot parken.

Vi sätter oss i Olles Saab Turbo, för jag har blivit lovad hemskjuts.

– Vart tog nyckelpigan vägen? undrar Olle när vi kommit halvvägs.

– Hon var säkert en bluff. Jag ska börja satsa på nattfjärilar i stället.

Sin vana trogen kör Olle alldeles för fort. Han vill komma hem så snabbt som möjligt. Det vill jag med – hem till en lång dusch och en kall öl.

Mikael Lejunger

Liknande artiklar