Matkö i Storsiens interneringsläger för aktiva-antinazister.

Koncentrationsläger också i Sverige

I ett tidigare inpass skrev jag om Förintelsen och de nazistiska koncentrationslägren i Tyskland.

Jag följer upp med lite om vad som hände, och planerades, i Sverige under motsvarande tid. Det är viktigt att påminna om vad som pågick “i skuggan” av andra världskriget. Mycket faller i glömska med åren. De som var med och kan vittna blir allt färre. Från myndigheternas sida försöker man hemlighålla. I skolornas undervisning i historia och samhällskunskap lyser dessa händelser i stort sett med total frånvaro..

I boken “Svenskarna som stred för Hitler”, utgiven 1999, visar författaren Bosse Schön att det fanns långt framskridna planer att bygga koncentrationsläger i Sverige. Ritningarna var klara. Byggmaterial började samlas ihop. Nazisterna i Sverige upprättade “dödslistor” över judar som skulle deporteras till lägren för att “utrotas”. Listor som upptog över 8000 namn. Man kartlade var judarna bodde, var de arbetade, vilka skolor deras barn gick i.

På listorna, som i praktiken var dödsdomar, fanns exempelvis journalisten Robert Aschbergs tre farbröder Folke, Ragnar, Sture och hans farfar Olof. På listan fanns också anhöriga till före detta rikspolischefen Sten Heckscher, anhöriga till riksdagsledamoten Leif Pagrodsky och anhöriga till Jan Scherman, tidigare programledare för tv-programmet Kalla fakta.

“Det är klart ruskigt, men uppgifterna förvånar mig inte”, säger Krister Walbäck, professor i statskunskap i en kommentar till uppgifterna i Bosse Schöns bok.

Lisellska huset i Malung.

1997 gjordes ett sensationellt fynd när det K-märkta Lisellska huset i Malugn renoverades. Huset ägdes av Erik Walles, som under kriget var ordförande i det nazistiska partiet NSAP, och som senare blev lektor vid Falu högre allmänna läroverk.

På övervåningen fann hantverkarna en låda med 3000 blanketter med beteckningen “personkort”. Det var uppgifter på judar som skulle mördas. Registret omfattade bokstäverna L till Ö, vilket tyder på att hela registret förmodligen var dubbelt så stort.

De handgjorda korten hade noteringar som: “Modern av tvivelaktig ras” eller “1/2 eller 1/4 judesläkt eller tattarblod”. Även så kallade åttondels-judar fördes upp på dödslistan.

Även om man inte kan jämföra med de nazistiska koncentrationslägren, så hade vi läger också i Sverige. De så kallade “Arbetslägren”. Dit deporterades minst 800 svenskar. Det var huvudsakligen vänstersocialdemokrater, kommunister, syndikalister och fackföreningsfolk. Alltså starkt övertygade antinazister. Inte anklagade för några brott. Inte dömda för några brott. De var politiska fångar. Enligt Tage Erlander, som var högste politiskt ansvarige för arbetslägren, var de “opålitliga element”.

Det mest omtalade lägret var Storsien utanför Kalix. Övriga interneringsläger var Naartijärvi väster om Haparanda, Öxnered vid Vänersborg, Grytan utanför Östersund, Vindeln i Västerbotten, Stensele i Västerbotten, Lövnäsvallen utanför Sveg, Tjörnarp utanför Höör i Skåne samt logementsfartyget Bercut som låg för ankar utanför Dalarö.

Att man internerade dessa människor var för att “kratta manegen” utifall Hitler skulle invadera också Sverige. Basen för en antinazistisk motståndsrörelse var “vingklippt”.

Jag kände Per Francke som satt internerad i Storsien. Han stred länge och ihärdigt för att få upprättelse – för att få förklaring till varför han deporterades utan att vara anklagad eller dömd för några brott. Någon upprättelse fick han aldrig. Inte de övriga internerade politiska fångarna heller. Per Francke dog år 2000.

Vill ni veta mera om de svenska interneringslägren kan ni kolla två dokumentärfilmer. Googla på “Den tappre soldaten i Sveg – Per Francke” eller “Upprättelse – en film om interneringslägren i Sverige under andra världskriget”. Och läs boken “Arbetskompaniet Storsien – en bok om politisk internering” av Gunnar Kieri och Ivar Sundström, utgiven på Arbetarkulturs förlag.

Rolf Waltersson

Liknande artiklar