Det säger – nej, det skriker – något om vart vi har låtit det här landet driva. Det säger något om det politiska samtalsklimatet, om den normalisering av högerextrema idéer som skett under blågul flagg och med hjälp av slipsklädda leenden i TV-soffor. Det säger något om bakgrunden till att rumsrena rasister gjorts till “samarbetsparti” i det borgerliga regeringsunderlaget.
Men framför allt säger det något om migrationspolitiken. Den är inte längre bara restriktiv eller “stram” som de gärna kallar den. Den är influerad av en världsbild som ligger farligt nära den som frodas i internets mörkare katakomber – och uppenbarligen även vid vissa köksbord.
För det är ju det där köksbordet vi brukar prata om, eller hur? Det där där ”vanligt folk” sägs sitta och oroa sig över samhällsutvecklingen.
Men vad pratades det om vid just migrationsministerns köksbord, egentligen? Vilka värderingar fick sonen med sig hemifrån? Hur gick samtalen när han var liten? Hur såg vardagens små kommentarer ut? Vad sades om andra människor, om invandrare, om svenskar med fel hudfärg, om utfattiga tiggare, om muslimer?
Och hur är det nu med det där “föräldraansvaret” som högern alltid ropar efter när det gäller unga killar i förorten? Gäller det bara vissa familjer? Eller är det plötsligt privatliv, slump och otur i uppfostran när det sker i de egna leden?
För om du, som migrationsminister, inte ens kan övertyga ditt eget barn om människors lika värde – hur ska vi då kunna lita på att du försvarar det i lagstiftning och praktik?
Det här är inte bara en pinsam familjeangelägenhet. Det är ett politiskt haveri. Ett symtom på ett samhälle där giftet inte längre kommer utifrån – det växer inifrån. Och det är dags att Sverige vaknar.
Kari Parman
Gnosjö
