När Donald Trump i natt, svensk tid, tillkännagav att de US-amerikanska bombningarna av Iran genomförts avslutade han med att berätta att hans gäng älskar Gud. Och tillade även en korthuggen order till föremålet för sin och gängets kärlek:
Jag vill bara säga detta: Vi älskar dig Gud, och vi älskar våra storslagna militärer. Beskydda dem.”
Därefter rundade han av med:
Gud välsigna Mellanöstern. Gud välsigna Israel, och Gud välsigna Amerika.”
Vi kan nog utgå ifrån att han sin vana trogen med Amerika inte avsåg den stora tudelade kontinenten utan just och endast den del där han själv till så mångas förfäran huserar som statschef.
Om chefen för den blodbesudlade fascistoida israeliska högerregeringen – kolonialherren Benjamin Netanyahu, mot vilken Internationella brottmålsdomstolen utfärdat en arresteringsorder på grund av krigsbrott och brott mot mänskligheten – hade Trump i natt följande att säga:
Jag vill tacka och gratulera premiärminister Bibi Netanyahu. Vi har arbetat som ett lag. Kanske på ett sätt som inget annat lag någonsin arbetat tidigare, och vi har nått långt vad gäller undanröjandet av det förskräckliga hotet mot Israel.”
Nå, alla vet att Israels folkrättsvidriga överfall på Iran handlat om något helt annat än om att undanröja ett akut hot från Iran mot Israel.
Också enligt Tulsi Gabbard, Trumps chef för USA:s samlade underrättelsetjänster, har Iran inte kapacitet att framställa atombomber i närtid, och tycks inte heller planera produktion av atombomber. Detta påpekande från Gabbard har offentligt kommenterats av Trump, som förklarat att han ”inte bryr sig om vad hon säger”.
Men Gabbards mening att något akut hot från Irans sida inte existerat delas av alla dem som har insikt i frågan, och som inte politiskt taktiska skäl vill torgföra en beskrivning som saknar verklighetsgrund.
Iran har inga kärnvapen. Och säger sig inte heller ha avsikt att skaffa sig några.
Israel har kärnvapen, men vägrar uppge något om mängden. Israel vägrar att överhuvudtaget kommentera om man har kärnvapen eller inte. Men alla vet att att Israel har tillgång till bomber. Och det vill Israel att alla ska veta.
Iran har, i likhet med 189 andra stater, vad gäller kärnvapeninnehav, undertecknat Ickespridningsavtalet (NPT, Non-Proliferation Treaty).
Israel har inte undertecknat NPT.
Iran tillåter inspektioner från Internationella atomenergiorganet (IAEA).
Israel tillåter inte inspektioner från IAEA.
I en intervju häromdagen i FOX News hävdade IAEA:s chef, argentinaren Rafael Grossi, att Iran, enligt hans mening, idag har tillräckligt med material för att framställa stridsspetsar, men att man inte funnit något som pekar på att Iran skulle hysa avsikter om att framställa kärnvapenstridsspetsar.
Ny Teknik har uppmärksammat att US-amerikanska underrättelsetjänster å andra sidan är av meningen att Iran inte heller befinner sig i närheten av att ha möjlighet att producera kärnvapen:
Fyra amerikanska underrättelsekällor säger till CNN att de inte delar Israels bild av att Iran är nära att utgöra ett atomhot. De bedömer att landet behöver upp emot tre år till om de vill tillverka – och också kunna använda – ett kärnvapen.”
Vilka är då de sannolika motiven bakom USA:s och Israels nu pågående storskaliga angrepp mot Iran? Angrepp som i strid med folkrätten inletts samtidigt som Iran uppvisat otvetydig och stark vilja till förhandlingar.
Vad gäller Israel gäller det att inse att det primära målet just nu handlar om fördrivning av den palestinska befolkningen. När det kommer till Gaza närmar man sig i dessa dagar slutfasen. Det som återstår är att, med bistånd från USA, få med sig Egypten, Jordanien, Syrien, Saudiarabien och de arabiska gulfstaterna. Samtliga dessa är uppknutna till USA, och bland dem finns också en myckenhet av antagonism gentemot Iran, Hizbollah och Houthi.
För Israels del vore det optimalt om Iran kunde provoceras till att attackera USA:s militära baser i ett antal arabstater. Det skulle i bästa fall kunna leda till en aktiv uppslutning i bekrigandet av Iran även från arabstaternas sida.
Israels kortsiktiga motiv lär handla om att skapa en djup regional oreda, i vars skugga den palestinska befolkningen kan fördrivas; först från Gaza-området och därefter från Västbanken. Att en sådan fördrivning står på den israeliska högerextrema regeringens önskelista är alls inte något man sticker under stol med.
Från den israeliska regeringens sida har också explicit framförts att man strävar efter “regimskifte” i Iran. Det man tänker sig är att återinstallera en monarkistisk regim under ledning sonen till den 1979 avsatte diktatorn Mohammad Reza Pahlavi. Sonen, Reza Pahlavi, som lever i exil i USA har ställt sig mycket positiv till att ta över makten i Iran. det vill säga att låta sig installeras på tronen som USA:s och Israels handgångne man.
Den israeliska politiska ledningen har naturligtvis inga illusioner om att den monarkistiska regimens återkomst skulle välkomnas av den iranska folkets breda lager. Vad man på israeliskt håll därför planerar för är upprättandet av en överklassdiktatur, sittande på USA:s och Israels bajonetter.
Även Trump-administrationen är inriktad på att ett regimskifte ska genomföras, efter det att återstoden av det nuvarande iranska ledarskapet tagits av daga i riktade terroraktioner och lönnmord.
Här kan det finnas anledning att påminna om att USA faktiskt en gång tidigare genomdrivit ett regimskifte i Iran. Det skedde 1953, och det fick ödesdigra konsekvenser för Iran.
Arkitekten bakom regimskiftet var ingen mindre än den bland anständigt folk ökände Allen Dulles, bror till utrikesministern John Foster Dulles.
Allen Dulles har av många, inklusive av en dotter, beskrivits som en kallhamrad psykopat.
1953 utsågs han till högsta chef för CIA. Han sparkades av John F. Kennedy 1961, efter det CIA-ledda grundligt misslyckade försöket att invadera Kuba 1961. Av någon anledning blev det Kennedy-hataren Dulles som blev den som kom att få styra och ställa i den så kallade Warren-kommissionen. Det var Dulles som drev fram kommissionens slutsats att Harvey Lee Oswald ensam och allena låg bakom mordet på John F. Kennedy.
1953, samma år som han utsågs till chef för CIA, organiserade Dulles tillsammans med brittiska MI-6 en kupp mot Irans demokratiska regering under ledning av vänsterliberalen Mohammad Mossadeq. Den demokratiskt valde premiärministern störtades efter det att CIA och MI-6 värvat en grupper av högerinriktade militärer, politiker och religiösa ledare; och köpt gangsterledare i Teheran som ordnade oroligheter på gatorna och “manifestationer” med krav på Mossadeqs avgång.
Mossadeq dömdes till döden av en militärdomstol, men till skillnad från sin utrikesminister Hossein Fatemi blev han aldrig avrättad. Han avled i fångenskap 1967. Medan många vänstersympatisörer och andra demokrater mördades vågade kuppregimen, med den återinsatte shahen Mohammad Reza Pahlavi i spetsen, inte ta livet av den inom det iranska folket avhållne Mossadeq.
Bakgrunden till CIA-MI-6-kuppen var att Mossadeq drev en politik för iransk kontroll över Irans oljetillgångar. Det brittiska bolaget Anglo-Iranian Oil Company såg sina intressen hotade. CIA betraktade varje inskränkning av västkapitalets profiter som något synnerligen otrevligt. Men det var också med baktanken att kunna låta USA-bolag ta över efter britterna som USA och CIA engagerade sig.
Resultatet av regimskiftet 1953 blev för Irans folk djupt tragiskt. Under ett kvarts sekel kom landet att styras av shahens diktatur. När diktaturen väl störtades 1979 blev mycket snart arbetarrörelsen, vänstern och demokratiska folkliga krafter undanträngda av den konservativa, religiösa och auktoritära strömning som regerat landet sedan dess.
När nu USA igen satt regimskifte i Iran på dagordningen handlar det återigen till stor del om olja. Iran är en viktig oljeproducent samtidigt som landet inte tillhör skaran av olje- och gasproducenter som går i USA:s ledband. Till råga på allt har Iran blivit en viktig leverantör till Kina, USA:s strategiskt främsta rival. För USA vore det ett första rangens kap att kunna ta över kontrollen av Irans fossila tillgångar. För Trump skulle det handla om något som kan slå till och med “en bra deal”: nämligen ett kanske i det närmaste kostnadsfritt rofferi. I detta fall ett rofferi som till och med lär kunna slå den storskaliga mineraluppgörelsen med Zelenskys Ukraina.
Politiskt skulle en regim under Reza Pahlavi eller någon annan lämplig vasall också innebära upprättandet av ett stabilt brohuvud i regionen, en återgång till tillståndet som rådde under den gamle shahens tid.
Värnandet om sitt andra brohuvuds intressen är också centralt för USA. I klartext har man ställt upp på den israeliska regeringens plan på en fördrivning av den palestinska befolkningen och på “en omstöpning av den geopolitiska situationen i regionen“.
Därför har Trump-administrationen utan reservationer lovordat Israel angrepp och morden på iranska politiker, militärer och kärnfysiker med familjer. När nu USA:s krigsminister Pete Hegseth idag säger att målet för USA inte är regimskifte och att Iran är välkommet till förhandlingsbordet, klingar det minst sagt falskt. Åtminstone delvis lär Hegseths målgrupp vara den naiva interna oppositionen inom den egna Maga-rörelsen.
Fakta talar sitt tydliga språk. När det gäller målet att geopolitiskt stöpa om regionen går Trump-administrationen hand i hand med den israeliska högerregeringen.
I USA:s fall handlar det förvisso om att siktet är inställt på Kina.
