När jag var 8 år gammal för tjugo år sedan fick jag vad som då kallades Asperger syndrom och Add, nu kallad Autism spektra.
För mig menas det att jag behövde en extra knuff och hjälp – framför allt som barn – något som skolan och Falu kommun lovade mig och min familj då att dom skulle hjälpa oss att jag skulle få den utbildningen som lagen har krävt att jag ska få.
Men så blev inte fallet, resurser togs bort från mig, hjälpen som lovades fanns inte och har aldrig funnits då det har varit ett konstant daltande med skolan och kommunen som inte hållit det dom lovade. Varje gång när det var resurser som behövdes togs det från mig även fast jag behövde den som mest.
Idag är jag 28 år gammal och är helt beroende på myndigheter. Myndigheter som gång på gång visar att de är ointresserade att hjälpa mig på långt sikt då det alltid är bara korta perioder man får hjälp. Min framtid känns inte speciellt positivt då jag bara kommer kunna leva på existensminimum och det gör det omöjligt för ett normalt svenskt liv som man drömde om som barn…
Jag är heller inte ensam om detta då det finns tusentals, kanske till och med hundratusentals unga vuxna och barn i Sverige som får sina hopp och drömmar förstörda av skolan och myndigheterna från tidig ålder.
Det är en diskriminering som fortfarande händer i Sverige 2025. Skolan och myndigheterna slår bort benen på människor för att de inte passar in och förväntar sig sedan att de kan stå på egna ben.
Vi blir behandlade som andra klassens medborgare som det sällan pratas om på politisk nivå. Vi förs bara in på boenden och sen så slängs nyckeln bort så finns inte problemet längre för politiker och ledare i Sverige.
Vi måste vända oss till myndigheter – myndigheter som gång på gång visar hur ointresserade de är att faktiskt hjälpa oss.
-Sebastian K, insändare i Dala-Demokraten
Läs mer https://www.dalademokraten.se/2025-08-29/vi-ar-inte-andra-klassens-medborgare/