För ett par månader sedan arrangerade jag ett seminarium i riksdagen om kriminalpolitik. Ett antal seniora forskare inom kriminologi presenterade sin kunskap på området. En av dem inledde sitt anförande med att återge vad någon student hade frågat inför hans besök i riksdagen: ”är det någon idé att vi studerar och forskar inom kriminologi, beslutsfattarna verkar inte bry sig om det vi kommer fram till?”…
Under lång tid har den kriminologiska forskningen visat på, till exempel, hur strängare straff inte har någon effekt på förekomsten av kriminalitet. Trots det har de senaste regeringarna i Sverige varit helt inne på linjen att straffen ska bli strängare. Med Tidöregeringen har detta fått helt nya proportioner.
Forskarna på seminariet visade hur Sverige, om Tidöregeringens alla förslag genomförs, kommer att ha fängelsepopulationer i nivå med Ryssland och Turkiet om knappt tio år. Detta till enorma kostnader, naturligtvis, och alltså helt mot bättre vetande.
På samma sätt är det med regeringens förslag om att sänka straffmyndighetsåldern till 13 år vid vissa brott. Regeringen vet naturligtvis att detta är en usel idé. Forskare och myndighetsrepresentanter har talat om det för dem under lång tid.
Ändå går man fram med förslaget, på samma sätt som man mot bättre vetande slaktar klimatpolitiken; skär i biståndet och stoppar utbetalningar till viktiga aktörer med hänvisning till tvivelaktiga påståenden; eller kapar anslagen till kulturpolitiken och studieförbunden – samtidigt som man säger sig värna svensk kultur, både dess utövare och kunskapen om den.
Sverige är inte USA. Regeringskansliets officiella sociala medie-kanaler hånar inte de som drabbats av nedskärningar, eller meningsmotståndare. Men vi är inte vaccinerade mot en utveckling där forskningen och kunskapen får allt mindre utrymme när politiska förslag läggs fram.
-Ulrika Westerlund, krönika i FemPers