Sedan 2020 har jag arbetat som massör under mina ledigheter på flyktingförläggningen Moria (Kara Tepe II) på Lesbos. Här, bland tält, myller, damm och ständigt väntande människor, möter jag kroppar som bär berättelser, berättelser om flykt, sorg och förlust, men också om drömmar som gått sönder.
Det som slår mig mest är hur bilden av Sverige har förändrats. För inte så länge sedan talade många om Sverige som ett land av trygghet, solidaritet och humanitet. Ett land som stod upp för mänskliga rättigheter. I dag möter jag något helt annat.
Sverige, säger de, bygger murar, bokstavligt och symboliskt.
Vilka är vi nu, som land, för dessa människor? När jag lyssnar på dem, tänker jag på vad Sverige en gång stod för. På ett land som vågade vara moraliskt. På en idé om solidaritet som inte stannade vid landets gränser.
Men Olof Palme minns man. Namnet kommer upp om och om igen, i tält och på dammiga stigar.
“Olaf Palmi”, säger de med respekt. De har hört sina föräldrar tala om honom. För dem symboliserar han det Sverige som vågade stå upp för rättvisa, för mänsklig värdighet, för internationell solidaritet.
Vem bär idén i dag?
Palmes ideologi vilade på tron att världen hänger ihop, att orättvisor i Kabul, Santiago eller Soweto också berör Stockholm. Han talade om solidaritet inte som välgörenhet, utan som ett moraliskt ansvar. Han såg människan, inte passet.
Och på Moria, där människor lever i väntan, är hans ord fortfarande levande…
Hans namn viskas fortfarande som ett hopp, som en påminnelse om att medmänsklighet en gång var politik, och kanske kan bli det igen. Men, ”Olaf Palmi” vem blir din efterträdare?
-Parul Sharma, Människorättsjurist, debattartikel i Dagens Arena
Läs mer https://www.dagensarena.se/opinion/men-olof-palme-minns-man/