Peter Rådberg var Miljöpartiets försvarspolitiska talesperson när Sveriges första steg i den formella upptrappningen – det så kallade värdlandsavtalet med Nato – togs. Han slog fast att avtalet ”såväl ökar spänningen i vårt närområde som är ett hot mot Sverige”. Han hade rätt.
Värdlandsavtalet medförde att även en minoritetsregering skulle kunna bjuda in Nato att få tillgång till flygplatser, hamnar, landsvägar och lokaliteter. Sverige skulle kunna användas även som utgångspunkt för försvar genom angrepp på tredje land, det vill säga Ryssland.
Peter Rådberg lämnade dessvärre riksdagen och blev ersatt. Partiet ändrade då snabbt uppfattning. Som del av regeringen. Jag tycker det var trist. Dels i sak, dels på grund av att själva debatten om vår säkerhet blev stympad. Plötsligt var ”enighet” viktigt, vilket annars brukar betonas i auktoritära länder.
Som en del i den stympade säkerhetsdebatten ansågs dessutom plötsligt traditionell forskning om säkerhet som något nästan skumt. Freds- och konfliktforskare fick inte plats i den offentliga debatten…
För någon dryg månad sedan satt jag på ett tåg och avlyssnade två medelålders herrar som allt mer högljutt diskuterade krig och fred. Till slut sa den mer krigiske herren till den andra: Det var ett jävla tjat om fred!
Jag är övertygad om att det behövs ett jävla tjat om fred. Istället har Försvarsmakten på sin Youtubekanal gett ut en videoserie på temat NÄR kriget kommer. Alltså inte OM kriget kommer. Utan NÄR. Det kompletterades med filmer där en ung kvinnlig soldat med ett lyckligt leende skjuter pansarskott till tonerna av ”Ave Maria”.
I Expressen meddelade för några veckor sedan Patrik Oksanen, ”säkerhetspolitisk expert” vid tankesmedjan Frivärld, att vi kan ”få kriget snabbare än vi vill”. Vill!
-Birger Schlaug, krönika i Syre