Klimattoppmötet COP30 i Belém, Brasilien, inleddes spänstigt med storslagna högtidstal kontrasterade av demonstrationer av ursprungsfolk och klimataktivister.
Men ganska snart började COP30 se ut som tidigare klimattoppmöten. Klyftan mellan rika utsläpparländer och de fattiga som drabbas av klimatkrisen har sannolikt vuxit sig ännu större. ”Det är som att förhandla med en robot”, sa en av de fattiga ländernas företrädare. Och det är lätt att förstå frustrationen.
Trots att Parisavtalet för tio år sedan slog fast att de rika länderna ska kompensera det fattiga för klimatförändringens konsekvenser förblir kassakistorna i rika Nord stängda.
Illavarslande blev det också för det i grunden positiva beslutet från COP28 om att ”ställa om bort från fossila bränslen”. Men Belémmötet, som skulle omsätta detta till en handlingsplan för att fasa ut de fossila bränslena, misslyckades med uppgiften. Kvar blev en urvattnad kompromiss, och de 1 600 fossillobbyisterna på mötet kunde dra en lättnades suck…
Jag har själv deltagit på sju klimattoppmöten genom historien, och Sverige har alltid varit på plats med stora delegationer ledda av miljöministrar från både vänster- och högersidan i politiken.
Jag har ofta kritiserat dessa ministrar för att inte göra tillräckligt, men att helt och hållet strunta i mötet är historiskt uselt och en illustration av Tidölagets tre år av krig mot klimatpolitiken (Pourmokthari som är gravid hade förstås kunnat skicka en annan minister).
-Jens Holm, rapporterar i Syre, om klimatmötet i Brasilien