Det är inte längre någon nyhet. Sommaren är inte som den brukade vara. Europa (och världen) brinner, bokstavligen, och vi vet varför. Vi har hört det förut – klimatet förändras, värmeböljorna blir fler och dödligare, temperaturrekord slås år efter år…
Så varför fortsätter vi som om ingenting har hänt?
Under 2023 dog över 47 000 människor i Europa till följd av extrem värme. Det är inte en siffra att bara rycka på axlarna åt – det är ett kollektivt misslyckande, ett kvitto på att systemet vi lever i inte klarar av att skydda liv när det verkligen gäller. Det är inte framtidens klimatkris längre, det är nuet, här och påtagligt…
Ändå är flygplanen till Medelhavet fulla. Vi svenskar fortsätter åka söderut som aldrig förr. Semestern är helig, och kanske är det just det som gör frågan så obekväm.
För det handlar inte längre om att vi inte vet – det är inte okunskap eller brist på information som driver oss att boka flygbiljetter till 43-gradig hetta. Det är någonting annat. En ovilja att släppa taget om det vi vant oss vid…
Det är lätt – och helt rimligt – att peka på politiker och fossilbolag. De bär ett enormt ansvar för klimatkatastrofen. Men det vore naivt att tro att vi själva står utanför. Vi är inte passiva offer. Vi är invävda.
Vi lever i ett samhälle som lärt oss att acceptera kris som normaltillstånd. Som gör att vi kan läsa om hur en gatustädare i Barcelona dött på grund av extremhettan på morgonen och samtidigt scrolla efter sista minuten-resor till samma plats på eftermiddagen.
Inte för att vi inte förstår vad som händer – utan för att vi tvingats in i ett sätt att leva där frånkopplingen blivit nödvändig för att orka
Felicia Wartiainen, ledare i Syre
Läs mer Felicia Wartiainen: Trots klimatkris packar vi väskan och flyger söderut