Protester i Frankrike och runtom i Europa, växande ojämlikhet, klimatkris och en alltmer instabil världsordning väcker en avgörande fråga: Är marknadsfundamentalismen på väg att visa sina egna begränsningar, och är den ekonomiska modell som dominerat de senaste decennierna över huvud taget en hållbar grund för framtidens samhälle?
Efter kalla krigets slut stärktes föreställningen om att marknadsekonomi, frihandel, avregleringar och globalisering var den självklara vägen till välstånd och frihet. Konkurrensen skulle effektivisera samhället, privatiseringar förbättra verksamheterna och den ekonomiska tillväxten så småningom komma alla till del.
Marknaden skulle inte bara skapa ekonomiskt välstånd. Den kom också att betraktas som en modell för hur allt fler delar av samhället borde organiseras. Offentlig verksamhet skulle effektiviseras enligt företagens principer, välfärden öppnas för konkurrens och arbetsmarknaden göras mer flexibel. Politiska beslut bedömdes i allt högre grad utifrån hur de påverkade företagens konkurrenskraft, investeringar och avkastning.
Men här finns en grundläggande fråga: När övergår tron på marknadens förmåga från att vara ett ekonomiskt verktyg till att bli en ideologi som inte längre ifrågasätter sina egna konsekvenser?
Globaliseringen har skapat ekonomiska möjligheter, teknisk utveckling och minskad fattigdom i flera delar av världen. Men den har också blottlagt en central motsättning: Ekonomisk tillväxt innebär inte automatiskt tryggare liv, minskade klyftor eller ett mer jämlikt samhälle.
Kapitalägarnas ekonomiska makt har vuxit, medan många löntagare fått möta osäkrare anställningar, högre levnadskostnader och en försvagad ekonomisk trygghet. Bostäder har blivit investeringsobjekt, välfärdstjänster har organiserats som marknader och grundläggande mänskliga behov har öppnat nya möjligheter till kommersiell avkastning.
Samtidigt kan börserna nå rekordnivåer medan unga inte har råd att köpa bostad, arbetande hushåll oroar sig för nästa räkning och pensionärer tvingas vända på varje krona.
Om ekonomin växer utan att stora grupper upplever att deras liv förbättras, hur länge kan systemets legitimitet bestå?
Demonstrationer, strejker och social oro återkommer i Frankrike och andra europeiska länder. Bakom mobiliseringarna finns olika frågor och intressen: pensioner, arbetsvillkor, levnadskostnader, skatter, offentliga besparingar, jordbrukets villkor, klimatpolitik och människors upplevelse av att ha förlorat inflytande över sina egna liv.
Alla dessa protester är inte riktade mot marknadsliberalismen som ideologi. De har olika orsaker, och det vore fel att tolka varje demonstration som ett direkt avståndstagande från marknadsekonomin. Men när missnöje återkommer inom flera samhällsområden finns det anledning att undersöka om problemen har gemensamma strukturella orsaker.
Är demonstrationerna i Frankrike och runtom i Europa ett uttryck för att allt fler människor ifrågasätter en samhällsmodell där marknadens krav tillåts väga tyngre än social trygghet, demokratiskt inflytande och gemensamt ansvar?
Frankrike har länge varit en arena för omfattande sociala protester. Motstånd mot pensionsreformer, nedskärningar och förändrade arbetsvillkor har visat hur starka konflikterna kan bli när politiska beslut uppfattas som att de flyttar kostnader och risker från staten och arbetsgivarna till enskilda människor.
Liknande motsättningar återfinns på andra håll i Europa, även om de tar sig olika uttryck beroende på landets ekonomiska förutsättningar och politiska traditioner.
Det intressanta är därför inte bara hur många som demonstrerar eller vilka krav de framför. Den större frågan är varför så många människor upplever att den ekonomiska och politiska utvecklingen inte längre motsvarar deras förväntningar.
När arbete inte självklart ger ekonomisk trygghet, när bostaden blir allt svårare att finansiera och när välfärden upplevs som otillräcklig växer avståndet mellan samhällets ekonomiska framgångar och människors vardag.
Det väcker frågan om marknadsfundamentalismen bygger på ett orimligt antagande: att marknadens fria spel i huvudsak kan lösa samhällsproblem, trots att marknaden inte automatiskt fördelar resurser efter behov, skapar jämlikhet eller tar ansvar för konsekvenser som drabbar människor och miljö.
Protesterna kan därför ses som varningssignaler. De bevisar inte i sig att marknadsekonomin har misslyckats eller att den marknadsliberala världsordningen står inför ett omedelbart sammanbrott. Däremot kan de visa att den samhällsmodell som vuxit fram kring avreglering, konkurrens och ekonomisk individualisering har svårt att hantera vissa av sina sociala och politiska konsekvenser.
Om en ekonomisk modell återkommande skapar konflikter kring trygghet, fördelning och demokratiskt inflytande, är det då tillräckligt att beskriva problemen som enskilda politiska misstag, eller måste vi också våga granska själva modellen?
Det är här diskussionen om marknadsliberalism övergår i en mer grundläggande diskussion om marknadsfundamentalism. Det är inte marknaden som sådan som måste ifrågasättas, utan föreställningen att marknadens principer alltid bör ges företräde framför andra samhällsmål.
Missnöje leder emellertid inte automatiskt till demokratiska eller jämlika lösningar. Auktoritära och högerextrema krafter kan utnyttja frustrationen genom att erbjuda syndabockar i stället för att angripa de bakomliggande problemen. När ett samhällssystem förlorar förmågan att inge framtidstro uppstår ett politiskt tomrum. Frågan är vem som fyller det.
En central motsättning gäller förhållandet mellan ekonomisk och demokratisk makt. Medborgare ska kunna påverka samhällsutvecklingen genom val, debatt och organisering. Men vad händer när politiska beslut begränsas av kapitalets avkastningskrav, internationell konkurrens eller privata aktörers intressen?
Om en regering vill stärka arbetsrätten, höja skatterna för att finansiera välfärden eller införa hårdare miljökrav kan den möta argument om minskad konkurrenskraft, utflyttning av kapital och försämrade investeringsvillkor. Sådana ekonomiska konsekvenser kan vara relevanta att analysera, men de får inte automatiskt fungera som ett veto mot demokratiskt fattade beslut.
Ekonomiska förutsättningar är inte naturlagar. De påverkas av beslut om skatter, lagstiftning, ägande och fördelning. Marknader formas av de regler och institutioner som politiken skapar.
Problemet uppstår när marknaden inte längre ses som ett verktyg för samhällets behov, utan när samhället förväntas anpassa sig efter marknadens krav.
Om människor kan rösta på olika partier utan att uppleva att de kan påverka de grundläggande ekonomiska villkoren riskerar demokratin att förlora sin trovärdighet. Valfriheten blir då formell, samtidigt som det faktiska handlingsutrymmet upplevs som begränsat.
Demokratins stabilitet bygger inte bara på val och institutioner. Den bygger också på att människor upplever systemet som någorlunda rättvist och att politiskt deltagande kan göra skillnad.
När protesterna växer bör därför en fråga ställas till Europas politiska ledare: Är det människors förväntningar på samhället som blivit orimliga, eller är det samhällets förmåga att leva upp till sina löften som har försvagats?
Konflikten blir särskilt tydlig i välfärden. Skola, vård och omsorg handlar om grundläggande behov och människors möjlighet att leva värdiga liv, oavsett inkomst.
När verksamheter pressas att göra mer med mindre blir vårdköerna längre, undervisningsgrupperna större och arbetsbelastningen högre. När offentliga alternativ försvagas kan människor med pengar köpa bättre eller snabbare lösningar, medan andra blir beroende av system som redan är hårt belastade.
Det avgörande är inte enbart om utföraren är privat eller offentlig, utan vilka mål som styr, hur kvaliteten säkras och vem som bär ansvaret när behoven inte tillgodoses.
Men det finns en principiell konflikt när verksamheter som ska tillgodose grundläggande mänskliga behov samtidigt förväntas generera ekonomisk avkastning. Om lönsamheten får för stort inflytande över prioriteringarna riskerar samhället att förlora tilliten till idén om ett gemensamt ansvar.
Det är också en fråga om vilka värden som ska styra samhällsutvecklingen. Ska tillgången till god vård, utbildning och omsorg i första hand bero på människors betalningsförmåga, eller ska dessa verksamheter garantera en grundläggande jämlikhet?
Samtidigt står den marknadsliberala ordningen inför planetens ekologiska gränser. En modell som bygger på ständigt ökande produktion och konsumtion måste förhålla sig till begränsade naturresurser och sårbara ekosystem.
Marknader kan bidra till innovation, energieffektivisering och teknisk utveckling. Men de löser inte automatiskt problem där kostnaderna för miljöskador vältras över på samhället och framtida generationer. En rättvis klimatomställning kräver politisk styrning, långsiktiga investeringar och en rimlig fördelning av kostnaderna.
Här uppstår ytterligare en motsättning. Om klimatomställningen genomförs på ett sätt som upplevs som ekonomiskt orättvist kan den skapa motstånd bland människor som redan kämpar med sin försörjning. Om omställningen däremot skjuts upp för att skydda kortsiktiga ekonomiska intressen riskerar de långsiktiga kostnaderna att bli betydligt större.
En hållbar ekonomisk modell måste därför klara två uppgifter samtidigt: att hålla sig inom planetens ekologiska gränser och att fördela omställningens kostnader på ett socialt rättvist sätt.
En ekonomisk ordning som förutsätter obegränsad materiell tillväxt på en begränsad planet måste förr eller senare ompröva sina grundläggande antaganden.
Även den internationella ordningen utmanas. Handelskonflikter, protektionism, geopolitiska motsättningar och konkurrens om strategiska resurser visar att ekonomiskt beroende inte automatiskt leder till fredlig samverkan.
Stater som länge betonat frihandel prioriterar i allt högre grad nationell säkerhet, industriell självständighet och kontroll över leveranskedjor. Strategiska investeringar, energiförsörjning och teknisk infrastruktur har blivit frågor om både ekonomi och säkerhet.
Föreställningen om att marknadens expansion automatiskt skulle skapa en stabil och fredlig värld har därmed blivit svårare att försvara.
Det betyder inte att internationell handel eller marknadsekonomi saknar värde. Handel kan skapa välstånd och samarbete. Men utvecklingen visar att marknadens mekanismer inte ensamma kan garantera säkerhet, politisk stabilitet eller en rättvis fördelning av resurser.
När ekonomiska beroenden blir säkerhetspolitiska sårbarheter ingriper stater på nytt med industripolitik, subventioner, regleringar och strategisk planering. Det som tidigare kunde beskrivas som ett avsteg från marknadens fria spel betraktas nu i vissa sammanhang som nödvändigt för att skydda nationella intressen.
Det väcker en principiell fråga: Om även marknadsliberala stater måste frångå marknadens principer när samhällsviktiga intressen står på spel, varför skulle samma principer alltid ha företräde inom välfärd, arbetsliv och klimatpolitik?
En samhällsmodell måste bedömas utifrån mer än sin förmåga att skapa ekonomisk tillväxt. Den måste också kunna erbjuda social trygghet, demokratisk legitimitet, ekologisk hållbarhet och rimliga möjligheter för människor att påverka sina liv.
Det är här marknadsfundamentalismens grundläggande problem blir synligt. Om konkurrens, privatisering och avreglering betraktas som lösningar oavsett vilket problem som ska hanteras, riskerar ideologin att bli oförmögen att erkänna sina egna begränsningar.
Marknader är användbara för att samordna produktion, förmedla information och stimulera innovation. Men de är inte neutrala lösningar på alla samhällsproblem. De kan skapa koncentration av ekonomisk makt, förstärka skillnader mellan människor och prioritera kortsiktig lönsamhet framför långsiktiga samhällsbehov.
Det betyder inte att varje problem kan skyllas på marknadsliberalismen eller att alla alternativ automatiskt är bättre. Offentliga system kan också vara ineffektiva, byråkratiska och orättvisa. Politisk styrning kan misslyckas, och statlig makt kan missbrukas.
Men dessa invändningar förändrar inte kärnfrågan: Vilken kombination av marknad, demokratisk styrning och gemensamt ansvar skapar bäst förutsättningar för ett långsiktigt hållbart samhälle?
Protesterna i Frankrike och övriga Europa kan inte ensamma ge svaret. Men de kan fungera som en varningssignal om att den ekonomiska utvecklingen och människors upplevelser av trygghet, rättvisa och inflytande har glidit isär.
Ett system kan överleva institutionellt och samtidigt förlora människors förtroende. Det kan fortsätta skapa ekonomiska värden, samtidigt som dess sociala kostnader blir allt svårare att bära. Det kan också bestå under lång tid genom anpassningar och reformer utan att dess grundläggande motsättningar försvinner.
Frågan är därför inte bara om den marknadsliberala världsordningen håller på att falla samman. Frågan är om den kan fortsätta i sin nuvarande form utan genomgripande förändringar.
Om den rådande ordningen försvagas är det inte självklart vad som kommer i dess ställe. En utveckling mot större demokratisk kontroll, social rättvisa och ekologisk hållbarhet är möjlig. Men också nationalism, auktoritär politik och nya former av ekonomisk maktkoncentration.
Därför behövs inte bara kritik, utan också trovärdiga alternativ. Ett hållbart samhällskontrakt måste sätta människors trygghet före en ensidig betoning på köpkraft och avkastning, låta ekonomin verka inom planetens gränser och fördela produktivitetsvinster mer rättvist.
Demokratin måste kunna styra marknaden, och klimatomställningen måste vara socialt rättvis. Företagande, innovation och ekonomisk utveckling behöver inte stå i motsats till dessa mål. Tvärtom kan de bidra till dem, förutsatt att spelreglerna utformas för att förena privata initiativ med samhällets långsiktiga intressen.
Det handlar inte om att avskaffa företagande eller all marknadsekonomi. Det handlar om att återupprätta balansen mellan marknaden, staten, civilsamhället och människors gemensamma intressen.
Kanske står vi inte inför den marknadsliberala världsordningens omedelbara sammanbrott. Men dess motsättningar har blivit allt svårare att hantera. Social oro, återkommande protester, misstro mot institutionerna, klimatkrisen och den internationella maktkampen väcker frågor om ordningens långsiktiga hållbarhet.
Demonstrationerna i Frankrike och runtom i Europa bör därför inte avfärdas som tillfälliga uttryck för missnöje. De förtjänar att tas på allvar som en del av en bredare diskussion om hur ekonomiska resurser, risker och möjligheter fördelas, och om vem som egentligen tjänar på den rådande samhällsordningen.
Är det marknadsekonomin som är problemet, eller är det marknadsfundamentalismen, tron på att marknadens logik ska styra allt större delar av våra liv, som har nått vägs ände?
Det är en avgörande skillnad. En marknadsekonomi kan existera inom ramar som sätts av demokratiska beslut, sociala rättigheter och ekologiska krav. Marknadsfundamentalismen riskerar däremot att försvaga dessa ramar när de uppfattas som hinder för konkurrens och avkastning.
Att en ordning har överlevt länge är inget bevis för att den kan fortsätta oförändrad.
Den avgörande frågan är inte om marknaden ska finnas. Det är om marknaden ska fortsätta forma samhället på sina egna villkor, eller om vi demokratiskt ska forma ekonomin efter människors behov, social rättvisa och planetens faktiska gränser.
Kanske är det just detta som Europas protester ytterst påminner oss om: Ett samhälle kan inte bygga sin långsiktiga stabilitet enbart på ekonomisk tillväxt. Det måste också kunna erbjuda människor trygghet, delaktighet och en framtid värd att tro på.

Kari Parman
