Det är bara dagar kvar till valet den 13 september. Vi befinner oss mitt i en valrörelse där partierna tävlar om vår uppmärksamhet och där nya utspel och vallöften kommer nästan varje dag. Det talas om kriminalitet, migration, försvar, klimat, skatter, företagande och mycket annat. Alla dessa frågor är naturligtvis viktiga, men ibland tycker jag att vi krånglar till den politiska debatten mer än nödvändigt. För vad är egentligen viktigast för den vanliga människan? För mig handlar det i grunden om två saker: ekonomin och tryggheten. Att kunna få sin vardagsekonomi att gå ihop och att veta att samhället finns där när man behöver det. Därför tycker jag att ekonomin, sjukvården, tandvården och våra trygghetssystem borde vara några av valets allra viktigaste frågor.
Vi hör ofta att inflationen har sjunkit, att ekonomin förbättras och att hushållens situation ser ljusare ut. Det är naturligtvis positivt. Men de stora ekonomiska siffrorna säger inte alltid särskilt mycket om hur verkligheten ser ut hemma vid köksbordet. Där sitter människor och räknar på matkostnader, hyra eller bolån, el, försäkringar, transporter och alla andra nödvändiga utgifter. Och när allt det är betalt återstår frågan: hur mycket finns egentligen kvar? Det är den ekonomin jag tycker att politiken måste börja prata mer om. Det är ganska lätt att peka på en skattesänkning och säga att människor har fått mer pengar i plånboken. Men om samma person samtidigt möter högre kostnader på andra områden blir bilden betydligt mer komplicerad. Det är den samlade ekonomin som avgör om en familj, en pensionär eller en ensamstående faktiskt får vardagen att gå ihop.
Ett område där den utvecklingen blir särskilt tydlig är sjukvården och kostnaden för läkemedel. Från den 1 juli 2025 höjdes taket i läkemedlens högkostnadsskydd från 2 900 till 3 800 kronor, samtidigt som egenavgiften i den första delen av högkostnadstrappan höjdes. För den som behöver mycket medicin kan det innebära upp till 900 kronor mer i kostnad under en tolvmånadersperiod. För den som har gott om pengar kanske det inte låter särskilt dramatiskt. Men för den som redan vänder på varje krona är 900 kronor mycket pengar. Det kan vara mat för en vecka, en elräkning eller pengar som behövs till något av barnen. Och det är här jag tycker att den politiska diskussionen ibland blir alldeles för abstrakt. Det handlar inte om några siffror i ett dokument. Det handlar om människor som faktiskt behöver sina mediciner.
När jag talat med personer som arbetar inom sjukvården har flera av dem berättat om något som jag tycker är djupt oroande. De möter människor som avstår från behandlingar, väntar med att söka vård eller låter bli att hämta ut sina mediciner därför att de helt enkelt inte har råd. Det här är deras erfarenheter från vardagen i vården och inte någon generell statistisk undersökning. Men jag tycker ändå att vi måste lyssna när människor som arbetar nära patienterna berättar vad de ser. För vad säger det om vårt samhälle om en människa kan få en behandling ordinerad av en läkare men sedan tvingas avstå eftersom pengarna inte räcker? Vad säger det om vår välfärd om någon måste välja mellan medicinen och maten på bordet? För mig är det en betydligt viktigare fråga än många av de politiska utspel som just nu fyller valrörelsen.
Samma resonemang gäller tandvården. Där har regeringen genomfört en reform som innebär ett förstärkt högkostnadsskydd för personer som fyller 67 år eller mer under året. Det är bra att äldre får ett bättre skydd mot höga tandvårdskostnader. Men samtidigt visar reformen hur ojämlik tandvården fortfarande är. För den som har en god ekonomi är det självklart att gå till tandläkaren regelbundet och åtgärda problem innan de växer. För den som har en låg inkomst eller en låg pension kan situationen vara en helt annan. En tandläkarräkning på flera tusen kronor kan vara en ekonomisk katastrof. Då väntar man kanske med undersökningen, skjuter upp behandlingen och hoppas att problemet ska gå över. Det gör det sällan. I stället riskerar ett mindre problem att utvecklas till ett betydligt större och dyrare. Det är egentligen både mänskligt och samhällsekonomiskt orimligt. Vi borde skapa förutsättningar för människor att söka tandvård i tid, inte ett system där plånbokens storlek avgör hur länge man kan vänta med att behandla sina tänder.
Men det är inte bara sjukdom som kan slå hårt mot privatekonomin. Det kan också arbetslöshet. Och här har vi fått en ny a-kassa som jag tycker förtjänar betydligt större uppmärksamhet i valdebatten. Sedan den 1 oktober 2025 är arbetslöshetsförsäkringen inkomstbaserad. Det finns fördelar med att fler kan kvalificera sig till ersättning, men samtidigt har reglerna inneburit tydligare och snabbare nedtrappningar. Den som varit medlem i a-kassan i minst tolv månader kan få 80 procent av sin ersättningsgrundande inkomst, medan den som varit medlem kortare tid kan få 60 eller 50 procent. Ersättningen trappas sedan ned med 10 procentenheter efter 100 ersättningsdagar och ytterligare 5 procentenheter efter 200 dagar. Taket för den ersättningsgrundande inkomsten är 34 000 kronor i månaden.
Jag förstår naturligtvis tanken bakom en försäkring som ska uppmuntra människor att komma tillbaka i arbete. Det ska löna sig att arbeta, och arbetslöshetsförsäkringen kan inte vara obegränsad. Men vi måste samtidigt fråga oss vad som händer med en människa som faktiskt inte lyckas få ett nytt jobb inom de första månaderna. En person kan göra allt rätt, söka jobb efter jobb och ändå bli kvar i arbetslöshet därför att det helt enkelt inte finns ett arbete att få. Då blir en successivt sänkt ersättning inte bara en teoretisk fråga om incitament. Det blir en konkret fråga om hur familjen ska klara hyran, maten, elräkningen och andra nödvändiga kostnader. Det är också här sambandet mellan våra olika trygghetssystem blir tydligt. Förlorad arbetsinkomst samtidigt som kostnaderna för mediciner, vård och tandvård ökar kan snabbt få mycket stora konsekvenser för en människa som redan befinner sig i en utsatt situation.
Det är lätt att säga att människor måste ta ansvar för sin egen ekonomi. Och naturligtvis har vi alla ett ansvar. Men ingen väljer att bli arbetslös, allvarligt sjuk eller långvarigt sjukskriven. Ingen väljer att behöva dyra mediciner eller omfattande tandvård. Ett samhälle som bygger på att människor ska klara sig själva måste också fundera på vad som händer när det inte längre går. Det är precis då våra gemensamma trygghetssystem ska fungera som bäst. För mig är det själva kärnan i välfärdspolitiken. När livet fungerar och man har arbete och inkomst är det lätt att tala om eget ansvar. Det är när livet plötsligt vänder som vi ser hur starkt eller svagt vårt samhälle faktiskt är.
Här tycker jag också att regeringens politik måste granskas utifrån den verklighet människor lever i. Jag säger inte att skattesänkningar är dåliga i sig. Det kan naturligtvis vara bra att människor får behålla mer av sina inkomster. Men man kan inte bara titta på vad som händer på inkomstsidan och blunda för kostnadssidan. Om en person får några hundralappar mer efter skatt men samtidigt får högre kostnader för mediciner, vård, tandvård eller andra nödvändiga utgifter, då måste hela bilden finnas med i diskussionen. Och om samma person dessutom riskerar en kraftig inkomstminskning vid arbetslöshet måste även det räknas in. Det är den samlade ekonomin som avgör människors verkliga trygghet, inte en enskild skattesats.
Samtidigt måste oppositionen vara tydlig med vad den vill göra annorlunda. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har olika politiska utgångspunkter och det ska de ha. Men jag tycker att det finns en viktig diskussion att föra om hur vi stärker välfärden och den ekonomiska tryggheten för människor med vanliga inkomster. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har länge varit tydliga med att jämlikhet, välfärd och den gröna omställningen måste väga tungt. Socialdemokraterna har samtidigt en viktig uppgift i att visa att en stark ekonomi och en stark välfärd inte behöver stå i motsats till varandra. Det går att ha ordning på statsfinanserna och samtidigt prioritera sjukvård, tandvård och ekonomisk trygghet. Den verkliga frågan är vilka politiska prioriteringar man gör.
Nu återstår bara några dagar innan vi ska gå till valurnorna. Det är därför jag tycker att vi alla borde försöka lyfta blicken från de senaste utspelen och fundera på vad politiken faktiskt betyder för oss själva och våra medmänniskor. Hur ska vanliga människor få lättare att få ekonomin att gå ihop? Hur ska den som blir sjuk kunna känna sig ekonomiskt trygg? Hur ska människor ha råd med sina mediciner? Hur ska vi se till att människor inte väntar med tandvård därför att de inte har råd? Vad händer med den som plötsligt förlorar sin arbetsinkomst? Och hur stark ska egentligen vår a-kassa och våra andra trygghetssystem vara när en människa drabbas av arbetslöshet?
Jag tycker att det är sådana frågor vi borde bära med oss när vi går till vallokalen den 13 september. Jag vill ha ett Sverige där det lönar sig att arbeta och där företag kan växa, men också ett Sverige där den ekonomiska utvecklingen faktiskt märks hos vanliga människor. Jag vill ha en sjukvård som fungerar när vi behöver den och en tandvård som inte i praktiken blir en klassfråga. Jag vill ha ett samhälle där en pensionär inte behöver välja mellan mat och medicin eller mellan mat och tandläkarräkningen. Jag vill ha ett samhälle där en barnfamilj kan drabbas av sjukdom eller arbetslöshet utan att hela hushållsekonomin rasar samman. Och jag vill ha ett samhälle där trygghet betyder något mer än ett vackert ord i ett partiprogram.
För i slutändan är det ganska enkelt. Politik handlar inte bara om procentsatser, miljarder och ekonomiska prognoser. Det handlar om människor. Om vad som finns kvar när räkningarna är betalda. Om man har råd att hämta ut sin medicin. Om man har råd att gå till tandläkaren. Om man kan känna sig trygg om man blir sjuk. Om man har ett rimligt skydd om jobbet försvinner. Och om samhället finns där när livet plötsligt förändras.
Den 13 september röstar vi inte bara om partier och partiledare. Vi röstar om vilket samhälle vi vill leva i. För mig är en av de viktigaste frågorna om Sverige ska vara ett samhälle där trygghet och välfärd är något alla kan lita på, eller något som i allt större utsträckning beror på hur tjock plånboken råkar vara.
Det är den frågan jag tar med mig till valurnan.
Kari Parman
