Den trettonde september går vi till val i Sverige. Att Tidölaget måste besegras vid valurnorna är en självklarhet för varje klassmedveten arbetare och faktiskt varje anständig person.
Skulle det SD-ledda Tidölaget få majoritet kan vi förvänta oss en accelererad högeroffensiv, intensifierade attacker mot välfärdssystem och sociala landvinningar, fortsatt ökande ojämlikhet och subventioner av de redan rika och besuttna. Vi kommer att få se allt hårdare attacker på dom längst ner på samhällsstegen och ett kulturkrig mot allt progressivt liksom en allt mer uttalad uppslutning bakom NATO:s imperialistiska projekt.
Vidare en invandrarfientlig politik som eldas med rent rasistiska kampanjer. Vi ser det redan idag i Tidöpartiernas propaganda. KD och SD har naturligtvis de ledande rollerna men liberaler och moderater bidrar utan att skämmas. Rasism som regeringspolitik.
En fortsatt Tidölagsregering kommer också att betyda fyra år till med avsaknad av en politik för att motarbeta klimatkatastrofen. Man skulle till och med säga att vi skulle få en politik som påskyndar och förvärrar katastrofen. Och vi skulle få en regering som satsar enorma resurser på miljöfarlig kärnkraft på bekostnad av sol och vind.
Att Tidölaget måste bort är som vi ovan konstaterat en ståndpunkt som alla vi anständiga kan omfatta. Men hur tar vi kamp mot Tidölaget i själva valet? Hur bör man rösta för att få en maximal effekt?
Faktum är att jag den senaste tiden mött många som samtidigt som de vill säkra ett nederlag för Tidöpartierna inte längre vill rösta på det parti de tidigare stött; Vänsterpartiet.
Den kritik som man för fram sammanfaller på många punkter med den kritik jag själv har. Men min fasta övertygelse är att man trots kritik måste lägga sin röst på Vänsterpartiet.
Kritiken handlar om krigsrustningarna, regeringsfrågan och partiledningens strävan efter ministerposter, agerandet gentemot partikamrater som beskyllts för stöd åt terrorism och för att hysa antisemitiska åsikter, nedtoning av den internationella kampen och nedtoning av kampen mot klimatkatastrofen.
För det första: Uppslutningen bakom krigsrustningarna.
Inom den europeiska vänstern finns det dom som försöker motivera sitt stöd till de militära rustningarna med att ”Europa” måste stå starkt eftersom USA under Trump är helt opålitligt och till och med aggressivt mot Europa. Men rustningarna är tvärtom att genomföra exakt det som Trumpregimen kräver: Nämligen att de europeiska länderna tar på sej ökade kostnader för NATO. USA vill inte bryta med Europa, man vill ha ett lydigt Europa. Vilket man nu får.
Argumentet att Europa hotas av rysk invasion används också. Men är det den verkliga orsaken bakom de europeiska vansinnesrustningarna? Det kan vara bra att begrunda några siffror.
Rysslands militärutgifter är 1400 miljarder kronor. USA:s är 9000 miljarder kronor. De europeiska NATO-medlemmarnas krigsbudgetar är sammanlagt på 5590 miljarder. Enbart Tyskland, Storbritannien och Frankrike kommer sammanlagt upp i 2710 miljarder kronor. Putin är precis som Trump en oberäknelig och i vissa lägen desperat beslutsfattare men att tro att han med dessa siffror på bordet skulle förbereda en attack på Europa är en mycket märklig uppfattning.
Denna min ståndpunkt har verkligen inget med Putinvänlighet att göra om nu någon skulle försöka sej på den varianten. Nej, Putinregimen måste bort och vi måste stödja alla demokratiska och framförallt socialistiska krafter i Ryssland för att få en progressiv omvandling i Ryssland.
De europeiska rustningarna handlar framförallt om att följa USA i den rustningspolitik som Trump beordrat och siktet är inställt på konfrontation med Kina. Trumps piruetter när det gäller Ryssland har sin grund i att han vill hålla Ryssland neutralt i det scenariot eller om möjligt vinna Ryssland till sin sida. Därav Trumps vacklande hit och dit i Ukrainafrågan.
Den andra stora frågan är regeringsfrågan.
Många, även jag, menar att strävan att regera tillsammans med det extremt nyliberala Centerpartiet varit fel hela tiden. Och jag menar att strategin att söka ministerposter i en S-ledd regering också varit fel. Inte för att det alltid i alla lägen skulle vara fel att söka regeringsmedverkan tillsammans med socialdemokraterna. En sådan inriktning kan vara helt rätt om det finns en rörelse åt vänster inom socialdemokratin. Men det finns det ju inte. Magdalena Andersson och det socialdemokratiska etablissemanget söker helt öppet ett samarbete med C och KD. Kanske kan MP få vara med på ett hörn.
Sitter man med i en regering så får man ansvar för hela regeringspolitiken. Jag menar inte att man måste kräva en total uppslutning bakom det egna partiets program för att kunna sitta med i en regering. Men regeringens politik måste gå åt rätt håll. Inget tyder på att den svenska socialdemokratin idag är beredd att utmana den ekonomiskt härskande klassen. En Magdalenaregering kommer i allt väsentligt att föra en för kapitalet acceptabel politik.
Exemplet Danmark är belysande. Där finns det två partier till vänster om socialdemokratin: Socialistisk Folkeparti och Enhetslistan. Socialistisk Folkeparti sitter nu i den av S ledda regeringen tillsammans med de danska Moderaterna (som inte är det samma som det svenska partiet med samma namn utan ett mittenparti). Socialistisk Folkeparti har tidigare suttit i en S-ledd regering och fick i det efterföljande valet betala dyrt för det.
Enhetslistan har intagit en position som jag tycker att Vänsterpartiet också borde anamma. Man röstar i parlamentet för en socialdemokratisk statsminister. Detta för att förhindra högern att kunna ta regeringsmakten. Men man sätter sej inte i regeringen eftersom man inte tänker ta ansvar för den i grunden borgerliga politik som Mette Frederiksen (liksom Magdalena Andersson) kommer att föra. Enhetslistan deklarerar att man kommer att rösta för alla vettiga förslag som regeringen kommer med och rösta mot alla dåliga förslag. Man har redan fått gehör för vissa reformförslag.
Så till partiledningens hantering av problemen som uppstått när våra motståndare spelat ut det ”antisemitiska kortet”. Det finns naturligtvis inga antisemiter bland dom som uteslutits eller sett sej tvingade att lämna. Men partiledningen har vikit ner sej. Offrat partikamrater för att slippa eldgivningen från den koloniala terrorstatens uppbackare.
Kritiken mot dom som markerat stöd till de kurdiska organisationerna PKK, YPG och YPJ (kvinnobataljonerna) är ännu märkligare. Det borde inte vara omöjligt för partiledningen att ta del av PKK-ledaren Abdulla Öcalans kritik av den egna organisationens historia och politik och hans förkastande av väpnad lösning och av separatism. Och hans feminism! Jag uppmanar partiledningen att gå och se Maryam Ebrahimis fantastiska dokumentärfilm ”De levande döda i Rojava” och sedan tänka över sitt avståndstagande från de partikamrater som i Almedalen hyllade de organisationer vars krigsskadade medlemmar vi får möta i filmen. Men partiledningen reagerade med ryggmärgen: Ett uteblivit avståndstagande skulle minskat möjligheterna till att få ministerposter.
Nedtoningen av internationalismen och klimatfrågan har tyvärr präglat valrörelsen. Det är naturligtvis inte fel att lyfta ekonomiska vardagsfrågor (Matpriser och hyror m.m.) Tvärtom, det är nödvändigt och bra. Men det är fel att samtidigt tona ner klimatfrågan. Den pågående klimatkatastrofen liksom den genom rustningarna ökade krigsfaran är existentiella hot. Att lyfta dessa på det sätt som deras betydelse kräver står ju inte i motsättning till att samtidigt driva kamp för omedelbara behov som billigare mat och rimliga hyror.
Man måste också konstatera att när det gäller antikapitalistiska förslag hittar man inget sådant i V-ledningens politik. Det känns väldigt länge sedan VPK-affischerna ropade ut ”Friställ Storfinansen” och ”Socialisera basnäringarna”.
Jag har i detta debattinlägg redogjort för kritik mot vänsterpartiledningens politik som jag mött hos många. Kritik som jag själv håller med om. Själv menar jag dock att man i valet måste rösta på Vänsterpartiet trots allt.
Man måste komma ihåg att vänsterpartiet inte enbart är dess centrala ledning. Tusentals och åter tusentals av ärliga socialister utgör partiets medlemsbas. Många av dessa är dessutom kritiska mot partiledningens politik på de områden som ovan berörts.
Många, många vänsterpartister kämpar på i fackföreningar, folkrörelser, kommunala- och regionala församlingar. Och gör ett bra arbete!
En röst på vänsterpartiet är det säkraste sättet att bidra till Tidölagets nederlag. Att rösta blankt eller på något av de mindre vänsteralternativen är i dagens läge en bortkastad röst om man ser Tidölagets nederlag som ett primärt mål. Vilket jag gör.
Miljöpartiet har många bra förslag men i till exempel rustningsfrågan är man inte bättre än Vänsterpartiets ledning.
Att rösta på Vänsterpartiet är också att ge signalen till den socialdemokratiska ledningen: Er politik håller inte måttet!
Om Tidölaget besegras, vilket vi alla hoppas, så kommer Magdalena Andersson med stor sannolikhet att söka samarbete med Centern och kanske till och med också med KD.
Skulle tillräckligt många rösta på Vänsterpartiet så att S+V+mp får majoritet försvåras denna högergir från den socialdemokratiska ledningen.
Om Tidölaget lider nederlag borde Vänsterpartiets linje oavsett styrkeförhållandet mellan partierna i det ”Röd-Gröna blocket” (S+MP+C+V) vara att acceptera Andersson som statsminister (för att blockera Åkesson/Busch/Kristersson) men inte söka några ministerposter utan inta en självständig oppositionsroll och inrikta sej på att bekämpa alla högerinspirerade förslag från Andersson-regeringen, men stödja vettiga förslag. Och naturligtvis bombardera regeringen med progressiva förslag i arbetarklassens och låginkomsttagarnas intresse.
Till alla som i besvikelse över den politik som Vänsterpartiets centrala ledning producerar måste jag säga: Rösta trots det på Vänsterpartiet, det enda socialistiska alternativet på den parlamentariska arenan. På valdagen är det vad man kan göra för att få bort den mest reaktionära regering som Sverige haft sedan demokratins genombrott. Och glöm inte att vänsterpartiet består av tusentals medlemmar som vill ha en vänsterpolitik. Låt oss alla inom den socialistiska vänstern ta en kamratlig diskussion om vad som krävs för att bryta kapitalet och borgerlighetens makt.
Peter Widén
