Socialdemokraterna och Tidöpartierna är överens om att samhället måste slå hårdare mot gängkriminaliteten. Straffen ska skärpas, fler ska låsas in och samhällets förmåga att bekämpa den organiserade brottsligheten ska stärkas.
Det är naturligtvis en viktig del av kampen mot kriminaliteten. Ett samhälle måste kunna skydda människor från våld, hot, utpressning och narkotikahandel. Den som begår grova brott ska också kunna ställas till svars.
Men det väcker en annan fråga.
Gäller den hårdare kampen mot kriminaliteten alla kriminella gäng, eller bara vissa?
För det finns faktiskt fler sorters organiserad kriminalitet än den som syns på gatorna. Det finns gäng som inte behöver råna någon på öppen gata. De behöver inga skottsäkra västar och de behöver inte sälja narkotika i ett gatuhörn. De kan i stället sitta i styrelserum, använda avancerade bolagskonstruktioner och låta revisorer, jurister och konsulter sköta delar av det praktiska.
Ekonomisk brottslighet kan bedrivas i stor skala. Skattefusk, bokföringsbrott, bedrägerier, korruption, penningtvätt, falska fakturor och avancerade upplägg för att föra pengar mellan bolag kan kosta samhället enorma belopp.
Skillnaden är att den kriminaliteten ofta inte ser ut som kriminalitet.
Det finns inga blåljus på gatan. Ingen skjuts. Ingen dramatisk gripandeinsats. Ingen rubrik om en gängledare som förs bort i handbojor.
Men konsekvenserna för samhället kan ändå bli stora.
När företag undanhåller skatter är det pengar som inte kommer in till den gemensamma välfärden. När seriösa företag konkurreras ut av företag som fuskar med skatter, löner och arbetsvillkor drabbas både arbetstagare och företagare som faktiskt följer reglerna. När välfärdspengar hamnar i privata fickor genom bedrägerier och oseriösa upplägg är det i slutändan skattebetalarna som får betala.
Så varför talar vi så mycket om de kriminella gängen på gatorna – men betydligt mindre om de kriminella nätverk som verkar genom företag?
Var går egentligen gränsen mellan organiserad kriminalitet och organiserad ekonomisk brottslighet?
Och varför skulle den ena formen av kriminalitet betraktas som farligare än den andra?
En person som säljer narkotika på gatan kan få ett mycket hårt straff. Det är rimligt. Men vad händer med den som systematiskt plundrar företag, lurar staten på miljonbelopp eller bygger avancerade ekonomiska upplägg för att slippa betala skatt?
Är det också ett ”gäng” när flera personer samarbetar genom företag, bulvaner och olika bolag för att begå brott?
Om svaret är nej, varför inte?
Och om svaret är ja, varför hör vi då så lite om kampen mot dessa gäng?
Det handlar inte om att ställa olika grupper av kriminella mot varandra. Det handlar om att använda samma måttstock.
Ett samhälle som vill bekämpa kriminalitet på allvar kan inte nöja sig med att bekämpa den kriminalitet som är mest synlig. Det måste också våga rikta blicken mot den kriminalitet som sker bakom stängda dörrar och i välpolerade kontor.
Det är lätt att vara hård mot den kriminalitet som har en tydlig fiendebild. Det är svårare att vara lika hård när brotten begås av människor som ser ut som vilka företagare, direktörer eller samhällsmedborgare som helst.
Därför borde politikerna svara på några enkla frågor:
Gäller kampen mot den organiserade kriminaliteten även de ekonomiska nätverken?
Ska den som systematiskt begår ekonomiska brott i miljon- eller miljardklassen mötas av samma beslutsamhet som andra organiserade kriminella?
Ska företag som används som verktyg för kriminalitet kunna slås ut lika effektivt som narkotikaförsäljning och annan gängverksamhet?
Och kanske den viktigaste frågan:
Är politiken beredd att bekämpa kriminaliteten även när den inte bär huva och träningskläder, utan kostym och slips?
För om svaret är ja, då borde vi också börja tala mer om den organiserade ekonomiska brottsligheten.
Annars finns risken att kampen mot gängkriminaliteten blir väldigt selektiv.
Och ett samhälle som bara jagar de kriminella som syns riskerar att missa dem som tjänar mest på att kriminaliteten inte syns.
En enkel illustration kan visa kontrasten: på ena sidan en mörk gatubild med polisljus, maskerade gängmedlemmar och narkotikahandel; på andra sidan ett välpolerat styrelserum med kostymklädda personer, bolagsdokument, pengar och pilar mellan företag. I mitten står frågan: ”Gäller kampen mot alla kriminella gäng?”
Kari Parman
