Det finns en fråga som är värd att ställa, men som sällan diskuteras på djupet: Varför har personer med finska rötter och finskklingande namn varit så synliga inom Sverigedemokraterna, inte minst på ledande nivå?
Det handlar inte om att påstå att sverigefinnar i allmänhet sympatiserar med Sverigedemokraterna. En sådan generalisering vore både felaktig och orättvis. Men det finns faktiskt en historik som gör frågan relevant.
Redan 2010 gjorde Sveriges Radios finskspråkiga redaktion Sisuradio en kartläggning av SD:s företrädare. Den visade att personer med finskt påbrå var välrepresenterade både lokalt och på ledande nivå. Enligt kartläggningen hade åtminstone var fjärde ledamot i SD:s dåvarande partistyrelse rötter i Finland. Bland de personer som lyftes fram fanns bland andra Lars Isovaara, Richard Jomshof och Erik Almqvist.
Det är anmärkningsvärda siffror, framför allt eftersom den finska befolkningsgruppen i Sverige är betydligt mindre än så.
Men varför?
Fyra år senare återkom Sveriges Radio till frågan i ett reportage med den talande rubriken ”Varför lockas sverigefinländare av SD?”. Där intervjuades bland andra SD-medlemmar med finsk bakgrund och forskaren Anders Neergaard. Reportaget tog upp den till synes paradoxala situationen att människor som själva har invandrat till Sverige och ibland upplevt diskriminering kan komma att stödja ett parti som har en restriktiv syn på senare invandring.
En möjlig förklaring som framkom var just erfarenheten av den finska arbetskraftsinvandringen. En av de intervjuade beskrev skillnaden mellan den egna generationens invandring och den invandring man såg i Sverige senare. Det pekar mot en intressant mekanism: den egna erfarenheten av att ha blivit en del av det svenska samhället kan ibland användas som måttstock för hur andra invandrargrupper bedöms.
Men det finns också en annan möjlig förklaring.
Erik Almqvist, som då var ordförande för SD:s ungdomsförbund, sade att hans finska bakgrund hade betydelse för hans partival. Han kopplade den till en större förståelse för betydelsen av nationell identitet.
Det är intressant eftersom just nation, tillhörighet och kulturell identitet är centrala delar av den nationalistiska idévärld som SD har byggt mycket av sin politik kring.
Samtidigt måste man vara försiktig med slutsatserna. En omfattande forskningsrapport från Institutet för Framtidsstudier om SD:s väljare visar att partiets väljarstöd behöver förstås utifrån flera faktorer, bland annat synen på samhällsförändringar, invandring, institutioner och relationen till samhället. Rapporten handlar däremot inte specifikt om sverigefinnar.
Det betyder att vi egentligen saknar en viktig pusselbit.
Det behövs mer forskning om just sverigefinnarnas politiska orientering.
För den finska invandringen till Sverige är speciell. Hundratusentals finländare kom till Sverige under efterkrigstiden, inte minst som arbetskraft. De kom från ett grannland, delade en lång historia med Sverige och blev trots det en invandrargrupp som under lång tid mötte fördomar och diskriminering.
Hur påverkar den erfarenheten synen på dagens Sverige?
Kan en generation som själv har kämpat för att bli accepterad i det svenska samhället utveckla en starkare betoning på anpassning och nationell tillhörighet? Kan erfarenheten av den egna invandringen göra att man drar en skarp gräns mellan ”vi som kom hit då” och ”de som kommer hit nu”? Eller är förklaringen betydligt enklare – att personer med finsk bakgrund, precis som alla andra, finns representerade inom hela det politiska spektrumet och att vissa individer helt enkelt råkat få framträdande positioner inom SD?
Det är frågor som förtjänar att undersökas utan vare sig fördomar eller färdiga svar.
Och det är viktigt att skilja på finsk bakgrund och politisk övertygelse. Att någon heter något finskklingande eller har finska föräldrar säger naturligtvis ingenting om hur personen röstar. Finskt ursprung är ingen politisk ideologi.
Men den historiska överrepresentation som dokumenterades av Sisuradio 2010, och de intervjuer och reportage som senare försökt förstå fenomenet, gör ändå frågan legitim:
Varför har personer med finska rötter och finskklingande namn varit så synliga inom SD, och varför tycks en del av dem ha känt en särskild dragning till just detta parti?
Det vore betydligt mer intressant att försöka besvara den frågan än att avfärda den som en slump.
För om det finns ett historiskt, socialt eller kulturellt mönster bakom är det värt att förstå. Inte för att sätta en politisk etikett på sverigefinnar – utan för att förstå hur erfarenheter av migration, integration, klass, identitet och nationalism faktiskt formar människors politiska val.
Kari Parman
