Torsdagskväll på Holmberget i Torshälla med en majestätisk och värmande sol, förvisso på väg ner bakom berget, upp på scenen kliver de fyra herrarna som utgör bandet Quilty. Ett band som ofta haft vägarna förbi Eskilstunatrakten under deras turnéer. Det finns få band i Sverige, oavsett genre, som är lika skickliga musiker, som är så samspelta och som verkligen visar hjärta för det de gör.
Under nästan två timmar, med en kort paus inräknad, levererade Quilty irländsk folkmusik av världsklass inför en stor och begeistrad publik. Det här är inte den där pubmusiken många är vana vid, Quilty är mer Planxty än en kväll på The Dubliner om man säger så. Från första till sista låten lyssnas det nästan med ren vördnad.
Topparna är många och dalarna är obefintliga, en av topparna är bland annat då violinisten och sångaren Esbjörn Hazelius leder kvartetten under den magiska The Wild Goose. Stämsången är ett av Quiltys största signum och något som återkommer titt som tätt i hela eller delar av flera låtar.
Jag har skrivit om Quilty flera gånger tidigare och det är lätt att upprepa sig, Quilty är enligt mig, de bästa när det kommer till irländsk folkmusik och jag blir lika imponerad varje gång. Musikaliska ja, till 100% men de har även ett sätt att presentera sina låtar, som Two Sisters, en hemsk skildring av kärlek, svartsjuka och död, ja det slutar ändå med att publiken brister ut i ett unisont skratt. Vad vore livet utan mörk humor?
När tonerna till den sista låten klingar ut applåderar publiken in bandet igen, vid det här laget har det blivit ganska kyligt ute, men musiken värmer. Och extranumret blir Ye Jacobites By Name, en gammal skotsk folksång med väldigt gamla anor. Jag och resten av publiken verkar mer än nöjda när vi tar oss hem i den mörka höstnatten, Quilty har gjort det igen!
