Väljarna förtjänar att få veta vad partierna vill göra – inte bara vad de tycker är fel med motståndarna.
Det är något som har gått snett i svensk politik. Valrörelsen borde vara en tid då partierna tydligt berättar vad de vill förändra, vilka problem de vill lösa och framför allt vilket samhälle de vill bygga. I stället möts vi allt oftare av politiskt fulspel, taktiska utspel och ett ständigt kastande av kritik mot motståndarna.
Det verkar ibland som om den viktigaste politiska frågan är vilket parti man absolut inte ska rösta på.
Det är ett fattigdomsbevis för den politiska debatten.
Väljarna behöver få svar på helt andra frågor. Hur vill partierna utveckla välfärden? Hur ska sjukvården fungera bättre? Hur ska äldre kunna känna ekonomisk trygghet? Hur ska skolan ge barn och ungdomar bättre möjligheter? Hur ska Sverige skapa jobb och stärka sin konkurrenskraft? Hur ska bostadsbristen lösas? Hur ska klimatutmaningen hanteras? Hur ska våra skattepengar användas?
Framför allt behöver väljarna få veta vad partierna själva vill göra.
Det räcker inte att säga att motståndaren har fel. Ett parti som kritiserar regeringens politik måste också kunna redogöra för vad det själv skulle göra annorlunda. Ett parti som kritiserar oppositionen måste kunna presentera ett eget alternativ. Att säga nej är inte samma sak som att ha en lösning.
Men det handlar om något ännu större än enskilda politiska förslag. Var finns visionerna?
Var finns bilden av Sverige om tio, tjugo eller trettio år?
Ett politiskt parti som inte har en tydlig bild av vilket framtida samhälle det vill skapa har egentligen bara en halv politik. Det kan ha opinionsstrategier, pressmeddelanden och välformulerade utspel, men utan en vision riskerar politiken att reduceras till kortsiktiga taktiska manövrer.
Varje parti som vill ha väljarnas förtroende borde därför kunna svara på en enkel fråga:
Vilket Sverige vill ni att vi ska leva i?
Inte bara nästa mandatperiod, utan på längre sikt.
Hur ser arbetslivet ut? Hur fungerar välfärden? Hur ser relationen mellan stat och medborgare ut? Hur säkerställer vi ekonomisk trygghet för människor genom hela livet? Hur ska Sverige stå starkt i en föränderlig värld? Hur ska våra barn och barnbarn få bättre möjligheter än vi själva hade?
Det är sådana frågor som borde dominera den politiska debatten.
I stället fastnar politiken alltför ofta i vem som sagt vad, vem som kan tänka sig att samarbeta med vem och vilket parti som påstås vara det största hotet mot demokratin, ekonomin eller välfärden.
Visst är regeringsfrågan viktig. Men även där borde väljarna få veta mer om vilken politik som faktiskt ska bedrivas.
Demokratin förlorar när valrörelsen reduceras till ett taktiskt spel.
Det finns dessutom en risk att politikerna själva bidrar till det politikerförakt som de ofta säger sig vilja bekämpa. När väljarna gång på gång får höra att motståndarna är inkompetenta, oansvariga eller farliga, samtidigt som de egna konkreta lösningarna lyser med sin frånvaro, är det inte konstigt om människor börjar fråga sig om politiken egentligen handlar om att lösa samhällsproblem eller om att vinna nästa opinionsmätning.
Politik ska självklart handla om makt. Den som vill förändra samhället måste också vilja få möjlighet att genomföra sin politik. Men makten borde vara ett medel, inte själva målet.
Albert Einstein lär ha sagt: ”Vi kan inte lösa våra problem med samma tankesätt som skapade dem.”
Oavsett den exakta källan till formuleringen är tanken högst relevant för dagens politik. Om gamla problem ska lösas med exakt samma kortsiktiga tänkande, samma taktiska spel och samma invanda politiska låsningar som tidigare, är det svårt att förvänta sig ett annat resultat.
Vi behöver politiker som vågar tänka längre än nästa opinionsmätning.
Vi behöver partier som vågar formulera en vision, även om visionen innebär svåra prioriteringar och obekväma diskussioner. Vi behöver företrädare som faktiskt lyssnar på varandra, även när de tycker helt olika. Och vi behöver en politisk debatt där det är möjligt att erkänna att motståndaren ibland kan ha rätt.
För demokratin handlar inte om att alla ska tycka lika.
Den handlar om att vi ska kunna tycka olika och ändå lyssna på varandra.
Därför borde vi som väljare ställa betydligt högre krav inför valet:
Vad vill ni göra? Varför? Hur ska det genomföras? Vad kostar det? Och framför allt: vilket Sverige vill ni skapa?
Ett parti som inte kan svara på de frågorna förtjänar faktiskt inte väljarnas röster.
Låt därför väljarna slippa det politiska pajkastandet.
Sluta tala så mycket om varför motståndaren är dålig och börja berätta varför den egna politiken är bättre.
Sluta tala om varandra och börja tala med varandra.
Och framför allt: ge oss en vision av framtidens Sverige.
Det är faktiskt det minsta vi kan begära av dem som vill ha vår röst.
Kari Parman
